Säg hej till Karamell!

Hej!

För en tid sedan meddelade Hjärtekatten att lådorna var på väg att tömmas på avdelning 67 på Skånes universitetssjukhus. Fler hjärtekatter efterlystes och jag satte genast igång med ännu en krabat som nu är på väg mot nya äventyr. 

Karamell heter katten, som är lillekatt (yngre syskon) till hjärtekatterna Lilla Sol och Sprattel. 

Lilla Sol

Sprattel

Och precis som sina syskon är Karamell full av pepp, bus, tröst och kramar. 

Mer om Hjärtekatten kan du läsa här. Och här.

Söt som en Karamell.

I stället för julkort

En före detta syltburk i julkostym.

De flesta år brukar jag roa mig med att göra egna julkort, men i år blev det inte ett enda. När jag började fundera i julkortsbanorna och bara kände prestationsångest, ingen inspiration, konstaterade jag att man ju faktiskt inte måste. Så jag lade ned projektet.

Men det kliade ändå i fingrarna. Jag sneglade på mitt decoupagematerial, och innan jag visste ordet av satt jag där och julpysslade i alla fall. Nu blev det inga julkort, men på sätt och vis andra former av julhälsningar. Och jag tror att frånvaron av ambitioner gjorde resultatet bättre och mysfaktorn högre.

Till första advent klädde jag en gammal vinflaska med rött och vitt bomullsgarn (ja, det tog lite tid, men jag kom in i någon sorts meditativt flow som var rätt så behagligt). När det hade torkat penslade jag på en liten tomte från en servett, lackade rasket och pillade i ett ljus. En perfekt adventspresent till mina föräldrar.

Sedan kunde jag inte sluta. Jag rotade fram gamla glas- och konservburkar, målade och pyntade. Ja, och för att ha någonting att fylla dem med ställde jag mig vid bakbordet och gjorde godsaker. Resultatet blev uppskattade små presenter till nära och kära. Och ytterligare mystid för mig.

Och här kommer så trots allt ett julkort till alla er där ute. En god, lugn och kärleksfull jul önskar jag er! Var ni än firar, hur ni än firar, om ni än firar.

Låba i mjukt format

Känner ni Låba? Låba är en livlig liten filur som har huvudrollen i en serie barnböcker av Tua Holm, Joanna Romell och Fredrik Einvall.

För ett tag sedan fick jag en förfrågan från en vän med en tvåårig Låba-dyrkare i släkten. Gick det att virka en Låba, tro? Till jul?

Jag svarade ja innan jag egentligen var helt säker. Efter klartecken från teamet bakom Låba satte jag igång. Och fram kom så småningom just den Låba som jag lärt känna genom böckerna. I väntan på vidare transport med tomten leker Låba för fullt hemma hos mig. Jag måste erkänna att det är väldigt mysigt. Mina egna mungipor höjs automatiskt flera snäpp bara jag tittar på min nya vän.

Säg hej till Låba på Facebook!

Låba leker myspys.

Nostalgi. Låba läser om sina äventyr i Savannien...

... och konstaterar att det var tider, det. Tänk att livet är så fullt av äventyr!

Big in Japan

Det har blivit en hel del kaningöra på sistone. Plötsligt frågade både den ena och den andra efter de långörade filurerna. Varför just nu och just kaniner vet jag inte. Kanske slumpen. Kanske ett tecken på kaninflation. 

Japaninerna före avfärd.

Två av kaninkusinerna har skuttat iväg ända till Tokyo, till systrarna Rebecka och Mio på bilderna här längst upp. Kanske ville de söka sina rötter - hela amigurumigrejen kommer nämligen från just Japan. Vad de förmodligen inte vet är att de snart kommer att åka tillbaka till Sverige igen, eftersom Rebeckas och Mios familj - där det för övrigt är rosa som gäller för hela slanten - är på väg att flytta hit. Jag önskar dem varmt välkomna och passar samtidigt på att gratulera Mio som fyller ett år just i dag. Hurra, hurra!

Ytterligare en kanin, den här våghalsige bollgymnasten, har kommit till världen. Än så länge bor hen hos mig, men ska snart flytta hem till en nyfödd liten tjej för att hälsa henne välkommen till världen.

BFF.

 

Målat i allhelgonatid

Kyrkogården i centrala Linköping, allhelgonadagen 2013.

Jag tycker om att besöka kyrkogården i allhelgonatid. Det vilar något oändligt vackert och samtidigt så djupt smärtsamt över gravarna och minneslunden. I år hade jag med mig små egenhändigt dekorerade stenar till minne av medmänniskor som inte längre vandrar på jorden men som alltid kommer att leva kvar inom mig, i allt jag gör och allt jag andas. På baksidan av varje sten skrev jag en hälsning.

Stenarna, dekorerade med decoupage.

Bara att sitta ned innan och måla i stillhet, sten för sten, själ för själ, gav nytt liv åt dessa människors historia och mina minnen. Det gjorde ont, men jag tror att det emellanåt måste få göra ont. Bara så kan jag minnas och ändå överleva. Bara så kan jag tillåta sorgen, känna den, och samtidigt försöka gå vidare.

Happy bunny to you

Malva och Bertil

Kommer ni ihåg Lisa och Isadora, de ystra systrarna som fått ett kärleksfullt hem hos fina Malva? Nu har familjen utökats på nytt.

Till sin åttaårsdag önskade sig Malva ytterligare en virkad figur. Till världen kom en kanin som av sin matte fick både ett namn - Bertil - och ett personligt armband. Finare mottagande hade han inte kunnat få.

Men... vad är det där?!

Aha! Det måste vara min svans! Hej svans!

Såklart. Man är ju fin. Kaninfin.

Dukat för hösttröst

 

En anonym privatperson donerade i somras en massa bomullsgarn till arbetsterapin på det sjukhus där jag just då var inlagd. Kruxet var bara att arbetsterapin inte längre existerade; den var nedlagd sedan flera år. Det fina var att den arbetsterapeut som fortfarande var verksam i huset kände till mig och mitt skapande. Jag fick välja och vraka från en hel banankartong full av fina nystan. 

Det första alstret blev den här duken. Jag ville virka någonting höstigt och färgsprakande till den annars så typiskt sjukhusneutrala miljön. När jag sedan skrevs ut gav jag duken till avdelningen, som tack för vården, som tack för garnet och i bästa fall som en lite uppmuntrande färgklick för kommande patienter.

Ringar på vattnet

Det sprider sig, ryktet om den gamla tröjan. Nu uppmärksammas den av bloggen för moget folk, eiaochlotta.se.


PS: Det är för övrigt Eias och Lottas förtjänst att jag blev journalist. Lotta var personalansvarig och Eia min handledare när jag prövade mina vingar som ungdomspraktikant på Östgöta Correspondenten. Praktiken ledde till anställningar som ledde till utbildning som ledde till nya anställningar. 

Vinst i vintage!

Tänk så mycket ståhej en gammal ulltröja kan åstadkomma! Nu har jag blivit vinnare i en vintagetävling arrangerad av Tekniska verken i Linköping.

Ni som följt bloggen minns kanske när jag prövade konsten att slakta en tröja. En kort summering:

Den här tröjan....

 

...tvättade jag avsiktligt alldeles för hårt....

 

... så att garnet tovade ihop sig till ett tyg som lät mig skapa nytt. En av ärmarna blev ett mobilfodral med virkade detaljer till mamma. Av resten sydde jag ett par tossor som är de skönaste jag någonsin har ägt.

Med dessa kreationer medverkade jag i Tekniska verkens vintagetävling, som gick ut på att fotografera något återvunnet och knåpa ihop en kort motivering om återvinningens fördelar.

I går fick jag det glädjande beskedet att jag hörde till de lyckliga vinnarna. Första pris gick till Sonja Höjerström som sytt en fantastiskt fin studentklänning av ett gammalt lakan. Mer om tävlingens vinnare kan du läsa här.

När jag skrev min motivering - för flera månader sedan - tyckte jag att den kändes lite krystad, så där som tävlingsmotiveringar ofta gör. Men när jag nu läser den igen, kan jag konstatera att jag fortfarande är beredd att hålla med mig.

"Miljön och plånboken. Kreativiteten och fantasin. Våra medmänniskor och kommande generationer. Alla vinner – på återvinning."

Själv vann jag ett presentkort på Myrorna, som jag verkligen uppskattar. Där köper jag ofta material till mina pysselprojekt. Ett och annat klädesplagg har det också blivit.

Som en sann vinnare passar jag till sist på att tacka mamma. Hade jag inte fått gå loss på hennes avlagda tröja hade ingenting av detta hänt.

Afrikanskt på svenska

I samma veva som jag fick smak för mormorsrutans kusin, african flower, fick jag en hel bunt bomullsnystan i härliga färger av en vän. Bara sådär. Jag såg det som ett tecken och bestämde mig för att virka blommor för glatta livet. Vad jag skulle göra av alla lappar visste jag inte från början.

Nu, ett halvår senare, vet jag.

Det bidde en väska. För att undvika läckage av pryttlar sydde jag ett innerfoder av en vit, vackert broderad duk från second hand. Blommig även den.

Några afrikanska blommor blev över, och några råkade jag virka med en tunnare virknål, så att de blev mycket mindre än de andra. Dessa tjänstgör nu som färgglada glasunderlägg.

Tack, snälla Katarina, för inspirationen som du förmedlade genom att ge mig en massa härligt garn! Glädje som räcker länge. Mycket länge.

Anna + Anders = våfflor

I lördags gifte sig min vän Anna med sin Anders. Jag klurade länge på en lämplig present. En sådan förening ville jag uppmärksamma med något alldeles extra.

Så kom jag på en idé. När jag träffade Anna en dag i våras var resten av hennes familj hos några vänner och åt våfflor. En fest, kanske allra mest för de tre barnen, eftersom något våffeljärn inte fanns i deras hushåll, berättade hon.

Ett våffeljärn fick det bli. Fast jag var inte helt nöjd. Här sitter jag hemma och pysslar ihop massor av grejer som jag vet att Anna gillar, och så kommer jag med en opersonlig köpegrej på hennes stora dag.

Att gå loss med klister eller färg direkt på våffeljärnet kändes lite vanskligt ur säkerhetssynpunkt. Så jag kompletterade med ett serveringskit - en bricka och två skålar för sylt och grädde som jag pyntade med sommarkänsla.

Presenten mottogs med glädje av hela familjen, meddelade Anna härom dagen: "Lina, du är makalöst kreativ. Tack snälla för alla vackra & användbara gåvor vi fick av dig. Barnen undrar om vi inte kan inviga våffeljärnet genast."

Må de leva lyckliga och våffelberikade i alla sina dagar.

Final i fjäril

Den här pallen är jag lite kär i.
Från början en vanlig träpall – nu vitmålad och decouperad.

Varsågoda! Här kommer de sista bilderna från försommarens klisterångor. Jag kan inte lova att hålla bloggen fjärilsfri framöver. Inte heller kommer jag att kunna hålla mig från klisterflaskorna. Men det har ni förstås redan listat ut för länge sedan.

Pallens kusin.

Bara för att det är en sits måste man inte sitta.
Fjärilar i baken är kanske inte en helt angenäm upplevelse.

En annan form av återvinning. Konservburkar i virkade kostymer.

Ännu mer ögongodis

Blomblomkrukor.

Efter en lång rad fjärilar, ugglor och blommor, idogt klippande och hängivet klistrande kan jag konstatera att jag lyckades få till betydligt fler skapelser till Uddabutiken än jag trodde att jag skulle hinna. Nu har alltihop fraktats till de pittoreska små butikerna i Tolg och Öhr utanför Växjö, där de redan tagits emot med öppna armar och glada tillrop.

Här kommer ännu en bildkavalkad. Och då återstår ändå ett par godbitar, däribland en av mina personliga favoriter, som dyker upp här i slutet av veckan om en liten stund. (Jag kunde inte hålla mig!)

Skål!

En reinkarnerad tomatsåsburk...

... med kollega.

Pulverkaffe? Inte längre.

Familjen är samlad. Bevingad återvinning.

Ytterligare en gammal träburk som fått nytt liv...

... även om somliga inblandade verkar lite trötta.

The lock – has got the look.

Och här: en burk i plast, som tidigare härbärgerat pepparkakor.