När mitt undermedvetna virkställer

En gång i tiden, när min mamma var ung, virkade hon en kofta till sig själv. En vackert enkel i svart ull, baserad på virkade stolpar. Koftan fick jag ärva, och jag älskade den. När den började sjunga på sista versen plåstrade jag om med lagningar och lappar. Det största hålet, på höger armbåge, täckte jag med ett virkat rött hjärta. Men till slut gick koftan inte att rädda längre. Gemensamt, genom decennier av koftkärlek, hade mamma och jag slitit ut den.

För ett tag sedan fick jag för mig att jag ville virka en kofta, först utan några som helst medvetna associationer. I vanlig ordning kunde jag inte bestämma mig, varken för färg eller modell, så jag började på tre olika. Först när jag blivit klar med den första – en svart, i ull, med virkade stolpar som bas – slogs jag av kopplingarna. Min kofta är inte identisk med mammas, men den är mycket, mycket lik. Och jag är mycket, mycket nöjd.

Nya koftan.

En riktig mjukis till superhjälte

"Tror du man kan virka typ en elefant i Stålmannen-dräkt?" undrade en vän för en tid sedan. Hon ville uppvakta en liten kille som skämtsamt kallades för Clark eftersom han kommit till världen med ena armen först.

Jag antog utmaningen, och gick verkligen igång. Skissade och räknade och virkade och repade upp och skissade nytt, virkade igen, testade med ett annat garn, repade upp och så vidare. En rad snabelvarianter och en ännu längre rad öronprototyper avverkades innan jag var nöjd. Det var ju trots allt en superhjälte jag skulle skapa. Sådant låter sig inte göras på en kafferast.

Stållefant blev resultatet. Hela figuren är virkad (även ögonen, med hänsyn till barnsäkerheten), bortsett från manteln, som jag stickade.

 Stållefant flög relativt omgående till sitt nya hem, där han lär ha blivit mottagen med öppna armar. Kanske kommer han att få syskon så småningom – jag var nämligen noga med att dokumentera vad och hur jag gjorde, så att jag skulle kunna virka fler. Hoppas bara att jag kan tyda mina kryptiska krumelurer den dag jag behöver dem.

Annars får jag väl anlita en superhjälte.

Tjohooo! Avengers, ni glömde mig!

Pippi på ugglor

Förlåt, jag vet, min virksamhetsberättelse har legat i träda länge. Men nu är det vår och saker börjar blomma och kvittra, och jag hoppas att det gäller även här, på bloggen. Det är min ambition i alla fall.

Hemma hos mig har det kvittrat, eller snarare hoat, intensivt sedan veckorna före påsk. Jag fick pippi på virkade ugglor. Det började med att jag hittade en beskrivning av Allison Hoffman som jag inte kunde motstå. Fram åkte restgarner, överblivna knappar och tygbitar, och snart var den första lilla ugglan ett faktum. Ugglan fick snart sällskap av ett syskon, sedan ett till och så ännu ett. Sedan var det kört. Jag var ugglifierad.

Eftersom jag ville få till syskon i större format utvecklade jag grundmönstret. Fler restgarner, mer tyg, fler knappar. På kuppen gjorde jag mig känd som "knapptjejen" i en lokal second hand-butik, där jag med jämna mellanrum tittade in för att botanisera bland potentiella uggleögon. Snart hade jag en egen ugglefarm, värdig att skrämma bort både inbrottstjuvar och inbjudna gäster från placeringen på hallbyrån.

Hooo. Här passerar du inte osedd.

Ja, och det stannade inte där. Min hjärna fick en av sina besynnerliga idéer. Jag skyller lite på att det var påsktider och reklam för godis överallt.
I stället för att fylla ugglorna med kuddstoppning prövade jag att virka jag in små godispåsar, möjliga att komma åt genom en öppning i "nacken". Påskäggsugglorna blev uppskattade presenter. En av dem skickade jag faktiskt, först utan att tänka på det, till en vän på en Uggledals byväg, där den enligt uppgift byggde sig en holk i brevlådan.
 

  

Det har lugnat sig lite nu; jag gör annat (också). Några ugglor har jag gett bort i present. Men merparten tog jag faktiskt med mig till den second hand-butik där jag blivit "knapptjejen" och skänkte till deras försäljning, där även en del nyproducerat hantverk ingår. Cirkeln var sluten. Ugglorna var flygfärdiga. Och bloggen är återupplivad. Hoho!