En gång i tiden, när min mamma var ung, virkade hon en kofta till sig själv. En vackert enkel i svart ull, baserad på virkade stolpar. Koftan fick jag ärva, och jag älskade den. När den började sjunga på sista versen plåstrade jag om med lagningar och lappar. Det största hålet, på höger armbåge, täckte jag med ett virkat rött hjärta. Men till slut gick koftan inte att rädda längre. Gemensamt, genom decennier av koftkärlek, hade mamma och jag slitit ut den.
För ett tag sedan fick jag för mig att jag ville virka en kofta, först utan några som helst medvetna associationer. I vanlig ordning kunde jag inte bestämma mig, varken för färg eller modell, så jag började på tre olika. Först när jag blivit klar med den första – en svart, i ull, med virkade stolpar som bas – slogs jag av kopplingarna. Min kofta är inte identisk med mammas, men den är mycket, mycket lik. Och jag är mycket, mycket nöjd.
 |
| Nya koftan. |
