Målat i allhelgonatid

Kyrkogården i centrala Linköping, allhelgonadagen 2013.

Jag tycker om att besöka kyrkogården i allhelgonatid. Det vilar något oändligt vackert och samtidigt så djupt smärtsamt över gravarna och minneslunden. I år hade jag med mig små egenhändigt dekorerade stenar till minne av medmänniskor som inte längre vandrar på jorden men som alltid kommer att leva kvar inom mig, i allt jag gör och allt jag andas. På baksidan av varje sten skrev jag en hälsning.

Stenarna, dekorerade med decoupage.

Bara att sitta ned innan och måla i stillhet, sten för sten, själ för själ, gav nytt liv åt dessa människors historia och mina minnen. Det gjorde ont, men jag tror att det emellanåt måste få göra ont. Bara så kan jag minnas och ändå överleva. Bara så kan jag tillåta sorgen, känna den, och samtidigt försöka gå vidare.