När mitt undermedvetna virkställer

En gång i tiden, när min mamma var ung, virkade hon en kofta till sig själv. En vackert enkel i svart ull, baserad på virkade stolpar. Koftan fick jag ärva, och jag älskade den. När den började sjunga på sista versen plåstrade jag om med lagningar och lappar. Det största hålet, på höger armbåge, täckte jag med ett virkat rött hjärta. Men till slut gick koftan inte att rädda längre. Gemensamt, genom decennier av koftkärlek, hade mamma och jag slitit ut den.

För ett tag sedan fick jag för mig att jag ville virka en kofta, först utan några som helst medvetna associationer. I vanlig ordning kunde jag inte bestämma mig, varken för färg eller modell, så jag började på tre olika. Först när jag blivit klar med den första – en svart, i ull, med virkade stolpar som bas – slogs jag av kopplingarna. Min kofta är inte identisk med mammas, men den är mycket, mycket lik. Och jag är mycket, mycket nöjd.

Nya koftan.

En riktig mjukis till superhjälte

"Tror du man kan virka typ en elefant i Stålmannen-dräkt?" undrade en vän för en tid sedan. Hon ville uppvakta en liten kille som skämtsamt kallades för Clark eftersom han kommit till världen med ena armen först.

Jag antog utmaningen, och gick verkligen igång. Skissade och räknade och virkade och repade upp och skissade nytt, virkade igen, testade med ett annat garn, repade upp och så vidare. En rad snabelvarianter och en ännu längre rad öronprototyper avverkades innan jag var nöjd. Det var ju trots allt en superhjälte jag skulle skapa. Sådant låter sig inte göras på en kafferast.

Stållefant blev resultatet. Hela figuren är virkad (även ögonen, med hänsyn till barnsäkerheten), bortsett från manteln, som jag stickade.

 Stållefant flög relativt omgående till sitt nya hem, där han lär ha blivit mottagen med öppna armar. Kanske kommer han att få syskon så småningom – jag var nämligen noga med att dokumentera vad och hur jag gjorde, så att jag skulle kunna virka fler. Hoppas bara att jag kan tyda mina kryptiska krumelurer den dag jag behöver dem.

Annars får jag väl anlita en superhjälte.

Tjohooo! Avengers, ni glömde mig!

Pippi på ugglor

Förlåt, jag vet, min virksamhetsberättelse har legat i träda länge. Men nu är det vår och saker börjar blomma och kvittra, och jag hoppas att det gäller även här, på bloggen. Det är min ambition i alla fall.

Hemma hos mig har det kvittrat, eller snarare hoat, intensivt sedan veckorna före påsk. Jag fick pippi på virkade ugglor. Det började med att jag hittade en beskrivning av Allison Hoffman som jag inte kunde motstå. Fram åkte restgarner, överblivna knappar och tygbitar, och snart var den första lilla ugglan ett faktum. Ugglan fick snart sällskap av ett syskon, sedan ett till och så ännu ett. Sedan var det kört. Jag var ugglifierad.

Eftersom jag ville få till syskon i större format utvecklade jag grundmönstret. Fler restgarner, mer tyg, fler knappar. På kuppen gjorde jag mig känd som "knapptjejen" i en lokal second hand-butik, där jag med jämna mellanrum tittade in för att botanisera bland potentiella uggleögon. Snart hade jag en egen ugglefarm, värdig att skrämma bort både inbrottstjuvar och inbjudna gäster från placeringen på hallbyrån.

Hooo. Här passerar du inte osedd.

Ja, och det stannade inte där. Min hjärna fick en av sina besynnerliga idéer. Jag skyller lite på att det var påsktider och reklam för godis överallt.
I stället för att fylla ugglorna med kuddstoppning prövade jag att virka jag in små godispåsar, möjliga att komma åt genom en öppning i "nacken". Påskäggsugglorna blev uppskattade presenter. En av dem skickade jag faktiskt, först utan att tänka på det, till en vän på en Uggledals byväg, där den enligt uppgift byggde sig en holk i brevlådan.
 

  

Det har lugnat sig lite nu; jag gör annat (också). Några ugglor har jag gett bort i present. Men merparten tog jag faktiskt med mig till den second hand-butik där jag blivit "knapptjejen" och skänkte till deras försäljning, där även en del nyproducerat hantverk ingår. Cirkeln var sluten. Ugglorna var flygfärdiga. Och bloggen är återupplivad. Hoho!

Hej höst!

Hösten är här och sommaren blev inte som jag tänkt mig. Dels har jag bloggat mycket mindre än jag planerat, dels var det som om bara själva starten på min serie, Fördelar med regn, skrämde alla mörka moln all världens väg. Nu är det lite svårt att minnas att det ens var så där regnigt som det faktiskt var i början av sommaren. "Fördelar med regn" spelade ut sin roll innan den ens hunnit efterfrågas. Vi får se om jag tar upp tråden i höst.

Barbazoo has got a fan.

Till minne av den torra, varma sommaren kommer i stället en hälsning från Barbazoo, som såg dagens ljus i juli. För en månad sedan flyttade han in hos en nybliven sjuåring, som önskat sig honom i födelsedagspresent. Innan dess höll han sig mestadels på mitt skrivbord, för att få sig lite svalka. Eller om det var för att han blandade ihop de olika betydelserna av engelskans "fan". "Lina, I've got a fan", deklarerade han stolt varje gång han ställde sig intill fläkten. Jag lät honom leva vidare i lycklig okunskap.

Låba den andre gör entré

Barnboksfiguren Låba som jag presenterade här strax före jul har fått ett syskon. En tvilling, skulle man kunna påstå om man inte är så noga med förlossningsdatum.

Låba den andre gillade att chilla på min balkong och visade sig dessutom ha gröna fingrar (eller i alla fall gilla min gröna vattenkanna) före avfärden mot sitt nya hem i Stockholm. Tillsammans med en av barnböckernas skapare, Tua, uppvaktade Låba en annan av barnböckernas skapare, Joanna, som tagit fin examen och som nu är Låbas matte.

Och vet ni vad? Ryktet säger att Låba och Låba ska få ytterligare ett syskon. En trilling-Låba!

Fördelar med regn (del 1)

En blöt sommar är en pysselsommar. En bekant tog med mig till en större second hand-butik utanför Linköping som jag tidigare inte besökt. Om jag kunde hålla tassarna i styr? Såklart inte. Mest överväldigad blev jag när jag kom till en hörna med gamla skrivmaskiner och tillbehör. Sedan påminde jag mig om att jag 1) inte behöver någon skrivmaskin, verkligen, verkligen inte, och 2) inte har plats för något museum hemma i lägenheten.

Men. Jag kompromissade och köpte en väska för en reseskrivmaskin. Såg omedelbart potential för remake medelst målning och decoupage. Faktum är att jag har letat ett tag efter en passande, mindre resväska som skulle kunna hysa mina bomullsgarner.

I facket på insidan (till höger på lilla bilden) hittade jag nycklar till väskan och en liten borste som nog är avsedd för rengöring av skrivmaskinen. Så fint och välbevarat att jag blev alldeles rörd. Gissa vad jag förvarar i facket nu? Virknålar. Såklart!

Väskan före:

Väskan efter:

 

En knapp skillnad

Var härom veckan på Röda Korset för att lämna lite pryttlar och kläder till deras återvinningsbutik, och gick naturligtvis inte tomhänt därifrån. Hittade en kjol som jag i butiken fick dubbla känslor för. Gillade modellen och mönstret och upptäckte att den dessutom satt väldigt bra, men tyckte trots det att den var... ja, ful på något mystiskt vis. Eftersom priset inte var mer hutlöst än 30 kronor köpte jag kjolen med ambitionen att "hitta på något" senare. Redan när jag kom hem kom jag på vad.

Jag sprättade bort alla knappar och insåg att det var de, grå och plastplastiga, som förfulat plagget. Plockade fram gamla knappar ur gömmorna, något mindre än kjolens ursprungliga, virkade var sin kostym till dem och sydde fast dem på kjolen, som i mina ögon fick sig ett ordentligt lyft.

Skål för vinnaren!

Ni minns mitt bidrag till körens 30-årsjubileum? Det slutade faktiskt inte riktigt där. Som biljettansvarig i nämnda kör utlyste jag en intern biljettsäljartävling och blev således den som också skulle hitta på ett lämpligt pris till vinnaren. Blicken och tanken föll på resterna av det garn som jag använt till alla virkade flugor och blommor. Kunde man inte hitta på något skoj med dem?

Skål!

Jo, det kunde man. Det bidde en skål. Först virkade jag sju separata blommor enligt en beskrivning som jag hittade i mina gömmor. Sedan sydde jag ihop dem, doppade alltsammans i tapetklister och lade det på en upp- och nedvänd skål. Efter ett par dagar hade klistret torkat och blomsterskålen var ett faktum.

Så återstod frågan vad jag skulle fylla skålen med. Godis var min första tanke, men med tanke på läckorna i skålen kunde jag inte gärna hälla karameller direkt i. Förtjusningen var total när jag vid godishyllorna noterade att till och med en känd godisgrossist uppmärksammat vår 30-årsdag, och detta med ungefär samma färger som jag använt!

Vinnaren i biljettsäljartävlingen blev körens nytillskott Sara, som lyckats kränga hela 18 biljetter. Skål för Sara!

Toppen på knoppen i sommar

Mamma ville ha en solhatt. Så jag virkade en. Med tanke på utgångspunkten – "jag har ingen aning om hur man gör" – och graden av improvisation tycker jag att resultatet blev ganska fint.

Svårast var att få till brättet. Jag var faktiskt tveksam till om jag skulle klara det utan att göra mig skyldig till en slokhatt. Tack vare diverse tips på bloggar och Youtube-tutorials gick det ändå vägen. Ekvationen handlar om att göra väldigt många, men inte för många ökningar. Gör man för få blir det just en slokhatt. Gör man för många blir brättet alldeles bubbligt. Som ni ser landade jag lite mjukt i den senare fallgropen, men efter en sisådär fyra, fem försök med upprepningar och omstarter utmanade jag min perfektionistiska sida och bestämde mig för att brättet nu blev precis som jag ville ha det. "Tjusigt flärdigt med vågor i hatten." Typ.

Sedan visade det sig att hatten var lite för stor för mammas huvud, så jag trädde i en tråd för att göra storleken justerbar. Då blev brättet ännu bubbligare. Precis som jag ville ha det...

När jag surfade runt i jakt på tips och instruktioner hittade jag den här lektionen av Clare på Youtubekanalen bobwilson123. Hon gav mig den fantastiska idén att virka in en helt vanlig elkabel i kanten av brättet. Metalltrådarna inuti kabeln gör brättet väldigt formbart och ger på så vis hatten en chans att variera sig i det oändliga. Tack vare plasthöljet blir det ändå mjukt och stickriskfritt.

Grattis till 30-årsdagen, Chorus Lin!

Foto: Magnus Sethson

Somliga av er blev visst ordentligt nyfikna av min exklusiva förhandsvisning, som avslöjade lite men verkligen inte allt om ett projekt som jag har pysslat med i vår. Nu kan jag stolt och glad berätta resten.

Chorus Lin, kören som jag sjunger i, fyller 30 år i år. Det firade vi bland annat med en hejdundrande jubileumskonsert den 17 maj, då vi också passade på att inviga vår nya konsertklädsel. Det är här mitt hemlighetsfulla pysslande kommer in i bilden: Till körens nya stass har jag virkat dekorationer i form av flugor och blommor i glada, starka färger som kontrast till herrarnas svartvita kostymer och damernas svarta klänningar. Lite paljetter och specialtrådar här och där – och festen var ett faktum. Det blev så glittrigt och glatt att jag kände mig... ja, ungefär som 30 igen.

Foto: Magnus Sethson

Foto: Magnus Sethson

Foto: Magnus Sethson

Stort tack till Magnus Sethson som förevigade konserten i bilder och lät mig använda några av dem i bloggen! Fler fotografier från konserten hittar ni här, i hans album på Flickr. Fler bilder, från en annan konsertbesökande fotograf (just nu på semester), dyker förmodligen upp även här på bloggen.

Vill ni dessutom läsa om konserten kan ni göra det på Correns hemsida.

En fluga gör ingen sommar – men kanske 25?

Att finnas nära på distans

Min vän M är fantastisk. Hon lever med cancer sedan flera år, och då menar jag verkligen lever. Hela tiden med öppet sinne, nyfikenhet på världen och en makalöst positiv inställning, trots att det bitvis måste vara rent för jävla tufft. Nu har sjukdomen kopplat ett hårdare grepp, och jag önskar så innerligt att jag hade kunnat göra någonting. Något, vad som helst, som kunde förändra, göra skillnad, vända trenden. Jag har oerhört svårt för att bara stillatigande se på och acceptera min egen vanmakt inför M:s kamp. Eftersom det ligger ett antal mil mellan oss kan jag inte heller titta förbi med en riktig kram eller bjuda på fika i vårsolen. Det är knepigt att finnas nära på distans. Så jag gjorde en ställföreträdare - ett luddigt hjärta laddat med kraft, kramar och karma - som M fick med posten i dag. Det förändrar ingenting, jag vet. Och ändå kanske det förändrar någonting, pyttelitet men värdefullt, för henne.

M, jag tänker på dig och finns vid din sida, om inte fysiskt, så i alla fall i tanke och hjärta. Keep fighting, keep shining!

Välkommen Alma!

En liten Alma har utökat min bekantskapskrets. Jag hälsar henne välkommen till världen med den här snuttisen - en korsning av klassisk mormorsruta och amigurumi.

Vinkevink!

Exklusiv förhandsvisning

Ett riktigt hedersuppdrag upptar en stor del av min tid. Här till vänster bjuds ni, kära bloggläsare, på en förhandstitt, en liten glimt av vad jag håller på med.

Omständigheterna och det fullständiga resultatet hoppas jag kunna visa upp på bloggen i slutet av maj.

Skickat stickat för glada fötter

Måste raggsockar vara grå? Diskreta?

Självklart inte! Jag bestämde mig för att sticka och skicka en både värmande och färgsprakande present till min vän Anna som fyllde år i början av januari. Här ovanför ser ni resultatet.

Och så här glada blev Annas fötter:

Drakryggade krabater

  

Vissa mjukvaror blir som husdjur hemma hos mig. De sätter sin individuella prägel på vardagen, piggar upp med ett leende, tröstar med en mjuk tass eller överraskar med ett bus. De här två drakarna kläcktes lagom till jul och stannade bara något dygn innan de gav sig iväg till min väns syskonbarn, som har en tydlig hook just på drakar (tänk, vilket sammanträffande, tomten vet visst allt). Ändå hann de virkade små krabaterna vända upp och ned på halva lägenheten. I alla fall var de på god väg. Kolla bara.

Woho! Vilken utsikt!

Men hallååå! Jag vill också upp!

Sådär ja.

Vad ska vi hitta på nu?

Hm... jag vet!

Vi leker flyga drake!

Höhö, du störtade ju nästan!

Ja, ja. Kom med något bättre förslag då.

Nja, jag tycker det är rätt soft såhär.

But remember: Draköga is always watching you.

Drakarna är virkade med utgångspunkt i Mia Bengtssons bok "Virka roliga amigurumis" och ska enligt uppgift ha gjort succé i sitt nya hem.

Förökning för Family Får

Får får gräs.

Family Får på Farmen har fått ättlingar. Till jul nedkom ett lamm som omedelbart transporterades vidare med tomten för att slutligen landa hos en liten tvååring i min bekantskapskrets.

Och precis efter årsskiftet föddes en lika ullig gullis till min kompis Abbe, som fyllde åtta år i går och som är särskilt förtjust just i får (och tåg). Grattis Abbe!

Fårkroppen virkar jag i garnet Moa från Järbo. Det kan vara lite trixigt att skilja öglorna i själva garnet från maskorna i virkningen, men resultatet blir så gosigt att det är väl värt mödan.  

Tulpaner, tulpaner, tulpaner

Trettondedagsaftonspresent.

I slutet av december, långt innan jag ens funderat på begrepp som julgransplundring eller tjugondedag Knut, drabbades jag plötsligt av tulpanfrossa. Jag fick ett par Josef Frank-designade servetter som ofrånkomligen väckte decoupage-lusten till liv. Ur garderoben plockade jag fram några gamla loppisfynd i trä och terrakotta som jag målat vita och som sedan blivit stående i väntan på att dekoreras. Väntan var nu över.

Vips (nåja, kanske inte "vips", men "så småningom") hade jag fixat både nyårs-, födelsedags- respektive trettondedagsaftons-gå-bort-present.

Det sägs att det är lättare att säga "tulipanaros" än att göra en. Må så vara, men den som väljer det senare har i alla fall mycket roligare under tiden.

Locket på.

Stop i trä.