Fördelar med regn (del 1)

En blöt sommar är en pysselsommar. En bekant tog med mig till en större second hand-butik utanför Linköping som jag tidigare inte besökt. Om jag kunde hålla tassarna i styr? Såklart inte. Mest överväldigad blev jag när jag kom till en hörna med gamla skrivmaskiner och tillbehör. Sedan påminde jag mig om att jag 1) inte behöver någon skrivmaskin, verkligen, verkligen inte, och 2) inte har plats för något museum hemma i lägenheten.

Men. Jag kompromissade och köpte en väska för en reseskrivmaskin. Såg omedelbart potential för remake medelst målning och decoupage. Faktum är att jag har letat ett tag efter en passande, mindre resväska som skulle kunna hysa mina bomullsgarner.

I facket på insidan (till höger på lilla bilden) hittade jag nycklar till väskan och en liten borste som nog är avsedd för rengöring av skrivmaskinen. Så fint och välbevarat att jag blev alldeles rörd. Gissa vad jag förvarar i facket nu? Virknålar. Såklart!

Väskan före:

Väskan efter:

 

Tulpaner, tulpaner, tulpaner

Trettondedagsaftonspresent.

I slutet av december, långt innan jag ens funderat på begrepp som julgransplundring eller tjugondedag Knut, drabbades jag plötsligt av tulpanfrossa. Jag fick ett par Josef Frank-designade servetter som ofrånkomligen väckte decoupage-lusten till liv. Ur garderoben plockade jag fram några gamla loppisfynd i trä och terrakotta som jag målat vita och som sedan blivit stående i väntan på att dekoreras. Väntan var nu över.

Vips (nåja, kanske inte "vips", men "så småningom") hade jag fixat både nyårs-, födelsedags- respektive trettondedagsaftons-gå-bort-present.

Det sägs att det är lättare att säga "tulipanaros" än att göra en. Må så vara, men den som väljer det senare har i alla fall mycket roligare under tiden.

Locket på.

Stop i trä.

I stället för julkort

En före detta syltburk i julkostym.

De flesta år brukar jag roa mig med att göra egna julkort, men i år blev det inte ett enda. När jag började fundera i julkortsbanorna och bara kände prestationsångest, ingen inspiration, konstaterade jag att man ju faktiskt inte måste. Så jag lade ned projektet.

Men det kliade ändå i fingrarna. Jag sneglade på mitt decoupagematerial, och innan jag visste ordet av satt jag där och julpysslade i alla fall. Nu blev det inga julkort, men på sätt och vis andra former av julhälsningar. Och jag tror att frånvaron av ambitioner gjorde resultatet bättre och mysfaktorn högre.

Till första advent klädde jag en gammal vinflaska med rött och vitt bomullsgarn (ja, det tog lite tid, men jag kom in i någon sorts meditativt flow som var rätt så behagligt). När det hade torkat penslade jag på en liten tomte från en servett, lackade rasket och pillade i ett ljus. En perfekt adventspresent till mina föräldrar.

Sedan kunde jag inte sluta. Jag rotade fram gamla glas- och konservburkar, målade och pyntade. Ja, och för att ha någonting att fylla dem med ställde jag mig vid bakbordet och gjorde godsaker. Resultatet blev uppskattade små presenter till nära och kära. Och ytterligare mystid för mig.

Och här kommer så trots allt ett julkort till alla er där ute. En god, lugn och kärleksfull jul önskar jag er! Var ni än firar, hur ni än firar, om ni än firar.

Målat i allhelgonatid

Kyrkogården i centrala Linköping, allhelgonadagen 2013.

Jag tycker om att besöka kyrkogården i allhelgonatid. Det vilar något oändligt vackert och samtidigt så djupt smärtsamt över gravarna och minneslunden. I år hade jag med mig små egenhändigt dekorerade stenar till minne av medmänniskor som inte längre vandrar på jorden men som alltid kommer att leva kvar inom mig, i allt jag gör och allt jag andas. På baksidan av varje sten skrev jag en hälsning.

Stenarna, dekorerade med decoupage.

Bara att sitta ned innan och måla i stillhet, sten för sten, själ för själ, gav nytt liv åt dessa människors historia och mina minnen. Det gjorde ont, men jag tror att det emellanåt måste få göra ont. Bara så kan jag minnas och ändå överleva. Bara så kan jag tillåta sorgen, känna den, och samtidigt försöka gå vidare.

Anna + Anders = våfflor

I lördags gifte sig min vän Anna med sin Anders. Jag klurade länge på en lämplig present. En sådan förening ville jag uppmärksamma med något alldeles extra.

Så kom jag på en idé. När jag träffade Anna en dag i våras var resten av hennes familj hos några vänner och åt våfflor. En fest, kanske allra mest för de tre barnen, eftersom något våffeljärn inte fanns i deras hushåll, berättade hon.

Ett våffeljärn fick det bli. Fast jag var inte helt nöjd. Här sitter jag hemma och pysslar ihop massor av grejer som jag vet att Anna gillar, och så kommer jag med en opersonlig köpegrej på hennes stora dag.

Att gå loss med klister eller färg direkt på våffeljärnet kändes lite vanskligt ur säkerhetssynpunkt. Så jag kompletterade med ett serveringskit - en bricka och två skålar för sylt och grädde som jag pyntade med sommarkänsla.

Presenten mottogs med glädje av hela familjen, meddelade Anna härom dagen: "Lina, du är makalöst kreativ. Tack snälla för alla vackra & användbara gåvor vi fick av dig. Barnen undrar om vi inte kan inviga våffeljärnet genast."

Må de leva lyckliga och våffelberikade i alla sina dagar.

Final i fjäril

Den här pallen är jag lite kär i.
Från början en vanlig träpall – nu vitmålad och decouperad.

Varsågoda! Här kommer de sista bilderna från försommarens klisterångor. Jag kan inte lova att hålla bloggen fjärilsfri framöver. Inte heller kommer jag att kunna hålla mig från klisterflaskorna. Men det har ni förstås redan listat ut för länge sedan.

Pallens kusin.

Bara för att det är en sits måste man inte sitta.
Fjärilar i baken är kanske inte en helt angenäm upplevelse.

En annan form av återvinning. Konservburkar i virkade kostymer.

Ännu mer ögongodis

Blomblomkrukor.

Efter en lång rad fjärilar, ugglor och blommor, idogt klippande och hängivet klistrande kan jag konstatera att jag lyckades få till betydligt fler skapelser till Uddabutiken än jag trodde att jag skulle hinna. Nu har alltihop fraktats till de pittoreska små butikerna i Tolg och Öhr utanför Växjö, där de redan tagits emot med öppna armar och glada tillrop.

Här kommer ännu en bildkavalkad. Och då återstår ändå ett par godbitar, däribland en av mina personliga favoriter, som dyker upp här i slutet av veckan om en liten stund. (Jag kunde inte hålla mig!)

Skål!

En reinkarnerad tomatsåsburk...

... med kollega.

Pulverkaffe? Inte längre.

Familjen är samlad. Bevingad återvinning.

Ytterligare en gammal träburk som fått nytt liv...

... även om somliga inblandade verkar lite trötta.

The lock – has got the look.

Och här: en burk i plast, som tidigare härbärgerat pepparkakor.

Fler nyheter från klisterångorna

Ljuslykta hittad på Myrorna. Förr i obehandlat trä. Nu så här.

Som utlovat kommer nu bilder på fler av mina grejer som i sommar kommer att finnas i Uddabutiken utanför Växjö. Mer om bakgrunden här. Och det kommer ännu mera, så håll utkik! Det allra bästa har jag sparat till sist.

Hjärtegalgar för kärt besök...

... och ugglegalgar för den som känner sig lagd åt det hållet.

En liten svepask som en gång i tiden tjänade som ostförpackning...

... och ännu en bricka som förvandlats från slitet trä till sommarglädje.

I klistret – igen

En tidigare medfaren, mörk och tråkig träbricka.

Ni minns penselburken som jag gjorde till min målande mamma? Hon blev så glad att hon visade upp den för sina vänner på Facebook, och bland dessa vänner fanns en kvinna som kontaktade mig för att höra om jag kunde tänka mig att göra fler fjärilsburkar till hennes lilla butik utanför Växjö.

Självklart blev jag både smickrad och entusiastisk och gick genast loss med penslar, färg och klister. Förutom ett gäng fjärilsburkar har jag dekorerat lite av varje. De flesta prylarna är antingen hämtade från min egen återvinningslåda eller köpta på second hand eftersom jag gillar grejen med att göra nytt av gammalt.

Bilder på ytterligare alster kommer att publiceras här på bloggen efter hand.  

En före detta naturfärgad träburk med lock som jag köpte jag för någon tia på second hand.

Även här ser ni en före detta ordinär träburk.

Jag gjorde några avsteg från min återvinningslinje. Här nedanför ser ni två. Dessa toaborstar är sprillans nya, jag lovar!

 

Uppdatering: Nu finns fler bilder ute på bloggen. Kolla här!

Konst för en konstnär

 

Den här burken gjorde jag till min målande mamma som älskar fjärilar minst lika mycket som jag.

Färg, servetter, decoupagelim, sax, pensel och en liten portion tålamod var allt som krävdes för att förvandla den gamla pulverkaffeburken till ett inspirerande penselställ. 

Därmed var alla glada: Jag som fick göra jobbet, mamma som får använda resultatet – och burken som slapp krossas i glasåtervinningen.

Jag sitter som klistrad

Okej, jag erkänner: Jag är beroende. Av lim. Men inte vilket lim som helst.

Decoupagelimmet som jag testade lite försiktigt i somras har fått mig att sitta som klistrad vid pysselbordet. Ibland hamnar jag till och med på golvet. Ska man göra om en hel möbel blir det oftast enklast så.

Den här hurtsen använde jag tidigare som tv-bänk.

Nu ser den ut såhär:

Först målade jag klabbet vitt. Sedan gick jag loss med decoupagelim och en mörkblå spets som jag köpte för en tjuga på second hand i somras. Den vågiga kanten passade perfekt som ram. 

Sedan var det liksom kört. Jag har "decouperat" allt från blyertspennor och pärmar till glasburkar, lådor och till och med en lampskärm som blivit lite sliten och missfärgad efter lång och trogen tjänst.

Lampskärm + servetter från ICA = sant

Och än är jag inte klar. Men jag håller på att försöka sänka dosen lite successivt. Den här nivån är inte hälsosam i längden, varken för mig eller för mitt stackars hem.