När mitt undermedvetna virkställer

En gång i tiden, när min mamma var ung, virkade hon en kofta till sig själv. En vackert enkel i svart ull, baserad på virkade stolpar. Koftan fick jag ärva, och jag älskade den. När den började sjunga på sista versen plåstrade jag om med lagningar och lappar. Det största hålet, på höger armbåge, täckte jag med ett virkat rött hjärta. Men till slut gick koftan inte att rädda längre. Gemensamt, genom decennier av koftkärlek, hade mamma och jag slitit ut den.

För ett tag sedan fick jag för mig att jag ville virka en kofta, först utan några som helst medvetna associationer. I vanlig ordning kunde jag inte bestämma mig, varken för färg eller modell, så jag började på tre olika. Först när jag blivit klar med den första – en svart, i ull, med virkade stolpar som bas – slogs jag av kopplingarna. Min kofta är inte identisk med mammas, men den är mycket, mycket lik. Och jag är mycket, mycket nöjd.

Nya koftan.

En knapp skillnad

Var härom veckan på Röda Korset för att lämna lite pryttlar och kläder till deras återvinningsbutik, och gick naturligtvis inte tomhänt därifrån. Hittade en kjol som jag i butiken fick dubbla känslor för. Gillade modellen och mönstret och upptäckte att den dessutom satt väldigt bra, men tyckte trots det att den var... ja, ful på något mystiskt vis. Eftersom priset inte var mer hutlöst än 30 kronor köpte jag kjolen med ambitionen att "hitta på något" senare. Redan när jag kom hem kom jag på vad.

Jag sprättade bort alla knappar och insåg att det var de, grå och plastplastiga, som förfulat plagget. Plockade fram gamla knappar ur gömmorna, något mindre än kjolens ursprungliga, virkade var sin kostym till dem och sydde fast dem på kjolen, som i mina ögon fick sig ett ordentligt lyft.

Skickat stickat för glada fötter

Måste raggsockar vara grå? Diskreta?

Självklart inte! Jag bestämde mig för att sticka och skicka en både värmande och färgsprakande present till min vän Anna som fyllde år i början av januari. Här ovanför ser ni resultatet.

Och så här glada blev Annas fötter:

En stor tröja för en stor bedrift

 

I dag är en stor dag. Solen skiner, kungligheter samlas, flaggor hissas, saluter prepareras, TV direktsänder och tårtorna står redo. Min vän Karin tar läkarexamen och jag är så stolt och imponerad! 

Att allt ståhej skulle kunna ha med ett visst prinsessbröllop att göra bryr jag mig inte om. Mina hyllningar och gratulationer går oavkortat till Karin. Så även denna tröja som jag knåpat på en längre tid.

Karin fick i vintras välja och vraka bland en massa olika modeller och alternativ och fastnade för Järbos "Oversized damtröja med flätor" (beskrivning hittar du här). Jag hade lovat sticka det hon ville under förutsättning att jag rent tekniskt skulle klara av det. Den här tröjan var sannerligen på gränsen med alla olika flätor hit och dit, men jag gillar utmaningar och är envis som synden. Så nu ska jag äntligen få överlämna min present. Till Karin har jag inte sagt ett pip sedan jag bad henne välja, men gissa om jag har haft svårt att hålla mig!

Presentförpackningen gjorde jag av en skokartong som jag pimpade med klåfingrig lekfullhet.

Stort grattis, älskade, bästa Karin! Och välkommen till världen!

En flerfaldig värmespridare

Sockans ägare blir idag ett år äldre. Grattis på födelsedagen, Jonathan!

När Jonathan för några veckor sedan bröt benet kläckte hans pappas sambo, tillika min kompis, Hanna en idé som jag fick den stora äran att förverkliga.

Efter några tuffa dygn på sjukhus kom Jonathan hem med hela underbenet i gips. Bara tårna hade lämnats fria – och bara tår har en tendens att bli frusna, särskilt såhär års. Samtidigt visade det sig vara snudd på omöjligt att hitta en passande strumpa. Nu förstår ni kanske hur jag kommer in i bilden...

Ja, såklart, jag stickade en specialsocka. Av Hanna fick jag veta att Jonathans favoritfärger är grön, turkos, lila och rosa, så när jag hittade ett raggsocksgarn melerat i just de färgerna (Järbos mellanraggi) blev jag alldeles till mig bland nystanen. Eftersom jag inte hade tillgång till några exakta mått siktade jag på en storlek som skulle vara tillräckligt rymlig utan att kännas klumpig. Resårstickning löste den ekvationen ganska bra. Sockan nådde sin fot och tycke uppstod.

Hanna hade tänkt ge den i present på Jonathans födelsedag som infaller idag, men valde att överraska honom en vecka i förväg. Sockan låg ju ändå bara och väntade.

"Den har redan gjort succé!" skrev Hanna samma dag. "Vi kunde inte hålla oss utan gav den imorse när Jonathan tyckte att det var kallt att gå till skolan. Den värmde på flera sätt!"

Faktum är att till och med jag blir varm. Få saker gör mig så glad som att få göra någon annan glad. Grattis på födelsedagen, Jonathan!

Fjärilar på magen...

... är roligare än fjärilar i magen! Den här underbart sköna t-tröjan sydde jag tidigt i våras i samband med min intensiva sömnadsperiod. Nu i sommartid har den blivit ett av mina favoritplagg.

Eldprovet

Tänk att jag, "som inte kan sy", lyckades fixa ihop en hel klänning. Igår satte jag de sista stygnen på plats och här ser ni resultatet.

Beskrivningen hittade jag i boken "Weekend sewing" av Heather Ross som jag lånade på biblioteket. Fast jag behövde definitivt mer än en helg. Bara att förstå alla amerikanska sytermer och räkna om inch till centimeter tog sin lilla tid.

Att klänningen blev aningen för stor gör mig inte så mycket. Jag trivs ändå bäst med en tröja under, vilket också innebär att jag slipper invänta sommarvärmen, tihi.

Lyckoklöver

Min symaskinsresa fortsätter. Senaste alstret är den här t-tröjan, också den i trikå. Visst blir man glad bara av att se tyget?

Ett liniskt ryck

Av någon anledning brukar jag känna mig illa till mods i närheten av symaskiner. Jag vet inte riktigt varför, men jag har fått för mig att jag helt enkelt inte kan sy, vilket naturligtvis är ett löjligt tydligt exempel på självuppfyllande profetia. Samtidigt har jag inte riktigt kunnat släppa det eftersom jag skulle vilja kunna. Det finns ju så mycket fint man kan göra. En hel värld att utforska.



Ena sidan...



... å andra sidan.



Och så bara hände det. Jag fick ett så kallat liniskt ryck. Vips hade jag lånat en symaskin och vips hade jag kånkat hem ett halvdussin syböcker från biblioteket och vips hade jag köpt ett stycke tyg. Och inte vilket tyg som helst. Mina vänner, jag köpte trikåtyg. Är det något jag fruktar mer än symaskiner, så är det kombinationen symaskin + trikåtyg. Men det var lika bra att go hardcore med en gång. "Face your fears! Bättre se på den söm som sprack än att aldrig spänna en sytråd", tänkte jag käckt.

Sedan sydde jag. Sprättade. Funderade. Sydde. Sprättade. Hm, tyget tålde visst inte att sprättas tre gånger på samma ställe - tja, då får vi väl designa om och lägga till och dra ifrån och sy lite till och sprätta och... ja, ni fattar. Det var arbetsamt och tålamodsprövande, men i samma stund som jag insåg att det inte kunde bli värre än fel, började jag också tycka att det var ganska kul.

Nu sitter jag här med en ny trikåtröja, en kasse sydd med lappteknik av diverse tygrester jag samlat på mig, lite bättre självförtroende, en sönderstucken vänstertumme och en avbruten symaskinsnål. Dessutom: tre nyinköpta tyger som jag tänker gå loss på framöver. Det ni. Det är rätt okej för en som egentligen inte kan sy.

Svanebildande fågelperspektiv

Oj, oj, oj. Bloggen har somnat, men nu tänker jag väcka liv i den. För det är inte så att mjukvaruproduktionen har avstannat. Tvärtom.

Svanuppdraget är fullbordat. Fjorton Svantar och en Göta har levererats till Länsbibliotek Östergötland och håller på att placeras ut i var sin hemkommun. Göta ska turnera runt om jag har förstått saken rätt, och Svante den förste bor kvar hos mig. Ni följer väl äventyren på Facebook?

Annika och Agneta på Länsbibliotek Östergötland förevigar den senaste svanleveransen.
Tur att det finns kollegor som sköter övrig ruljans.

Redan nu står det i och för sig klart att bibliotekens beställning kommer att kompletteras. En Svante har kidnappats, en annan har tappat bort sina glasögon och sedan Svante och Göta gifte sig på nyårsafton spekuleras det vilt om eventuell äggkläckning till våren. Så jag har säkerligen inte gjort min sista svan.

Nygifta.

Men nu pausar jag med diverse andra projekt. Minns ni tröjan som jag slaktade i somras? Av resterna försöker jag göra ett par tofflor. Det gick bättre än jag trodde att sy ihop dem och få till en bra passform. Nu klurar jag på hur jag ska dekorera dem - ett roligt huvudbry. Såhär ser de ut för tillfället. Jag återkommer med bilder på de färdiga tofflorna.

Håller parallellt på att virka en filt av mormorsrutor i samma färger som kuddarna jag gjorde i höstas. Jag gör någon ruta då och då; det får ta den tid det tar och det är ju lite det som är charmen.

Sommarfin för en spottstyver

Sugen på en vacker sjal för svala sommarnätter?

Den här mjukisen virkade jag i grönt och vitt akrylgarn, och eftersom den tilltänkta ägaren ändrade sin beställning säljer jag den nu till rabatterat pris. Du får den för 150 kronor plus eventuellt porto genom att mejla mig på hej@linaliman.se eller beställa den via formuläret på min hemsida. Försten vinner.