Ringar på vattnet

Det sprider sig, ryktet om den gamla tröjan. Nu uppmärksammas den av bloggen för moget folk, eiaochlotta.se.


PS: Det är för övrigt Eias och Lottas förtjänst att jag blev journalist. Lotta var personalansvarig och Eia min handledare när jag prövade mina vingar som ungdomspraktikant på Östgöta Correspondenten. Praktiken ledde till anställningar som ledde till utbildning som ledde till nya anställningar. 

Vinst i vintage!

Tänk så mycket ståhej en gammal ulltröja kan åstadkomma! Nu har jag blivit vinnare i en vintagetävling arrangerad av Tekniska verken i Linköping.

Ni som följt bloggen minns kanske när jag prövade konsten att slakta en tröja. En kort summering:

Den här tröjan....

 

...tvättade jag avsiktligt alldeles för hårt....

 

... så att garnet tovade ihop sig till ett tyg som lät mig skapa nytt. En av ärmarna blev ett mobilfodral med virkade detaljer till mamma. Av resten sydde jag ett par tossor som är de skönaste jag någonsin har ägt.

Med dessa kreationer medverkade jag i Tekniska verkens vintagetävling, som gick ut på att fotografera något återvunnet och knåpa ihop en kort motivering om återvinningens fördelar.

I går fick jag det glädjande beskedet att jag hörde till de lyckliga vinnarna. Första pris gick till Sonja Höjerström som sytt en fantastiskt fin studentklänning av ett gammalt lakan. Mer om tävlingens vinnare kan du läsa här.

När jag skrev min motivering - för flera månader sedan - tyckte jag att den kändes lite krystad, så där som tävlingsmotiveringar ofta gör. Men när jag nu läser den igen, kan jag konstatera att jag fortfarande är beredd att hålla med mig.

"Miljön och plånboken. Kreativiteten och fantasin. Våra medmänniskor och kommande generationer. Alla vinner – på återvinning."

Själv vann jag ett presentkort på Myrorna, som jag verkligen uppskattar. Där köper jag ofta material till mina pysselprojekt. Ett och annat klädesplagg har det också blivit.

Som en sann vinnare passar jag till sist på att tacka mamma. Hade jag inte fått gå loss på hennes avlagda tröja hade ingenting av detta hänt.

Slaktavfall

Cattis med sitt nya mobilfodral.

Här ser ni resultatet av tröjslakten som jag berättade om i mitt senaste inlägg. En liten väska för mobil, musikspelare eller annat smått. Jag tog helt enkelt en bit av en ärm, sydde ihop den ena öppningen, virkade en musselkant runt den andra och sydde på baksidan fast en flätad rem som knäpps fast på framsidan. Halsremmen virkade jag och dekorerade med små blad. Som kronan på verket (och på knappen) virkade jag en ros där jag precis som i halsremmen lade in en tunn silvertråd.

Eftersom det var mammas tröja som jag slaktade kändes det helt rätt att ge henne den första kreationen som jag "redoade".

Konsten att slakta en tröja



Före: Kofta. Storlek medium.



Efter: Kofta? Storlek mini.

















Kära läsare, jag kan nu meddela att jag har gett mig i kast med konsten att slakta en tröja. Det är inte alls så destruktivt som det låter. Tvärtom är det ett sätt att ta vara på befintliga saker i stället för att hela tiden producera och konsumera nytt.

I boken "Do Redo - Konsten att slakta en tröja" (Alfabeta) beskriver modejournalisten Anna-Stina Lindén Ivarsson hur man kan göra nya saker av gamla ylleplagg. Man tvättar dem hårt så att de tovar ihop sig. Sedan är det bara att gå loss med sax och fantasi.

Själv började jag med en av mammas gamla avlagda, stickade tröjor. Den bestod bara delvis av ull, men den 60-gradiga tvätten gjorde ändå att den förvandlades till snudd på oigenkännlighet. Jag har nog aldrig skrattat så mycket åt en färdig tvätt som när jag plockade ut den pyttelilla skapelsen ur maskinen. Att göra en kjol, som jag hade funderat på, var uteslutet. I alla fall om den skulle passa mig.

Så jag fick tänka om. Med framgång. Den första produkten kan du se här inom kort.

Do Redo är inte bara en bok utan ett helt projekt med workshops och utställningar både i Sverige och utomlands. Här kan du läsa mer.