Ännu mer ögongodis

Blomblomkrukor.

Efter en lång rad fjärilar, ugglor och blommor, idogt klippande och hängivet klistrande kan jag konstatera att jag lyckades få till betydligt fler skapelser till Uddabutiken än jag trodde att jag skulle hinna. Nu har alltihop fraktats till de pittoreska små butikerna i Tolg och Öhr utanför Växjö, där de redan tagits emot med öppna armar och glada tillrop.

Här kommer ännu en bildkavalkad. Och då återstår ändå ett par godbitar, däribland en av mina personliga favoriter, som dyker upp här i slutet av veckan om en liten stund. (Jag kunde inte hålla mig!)

Skål!

En reinkarnerad tomatsåsburk...

... med kollega.

Pulverkaffe? Inte längre.

Familjen är samlad. Bevingad återvinning.

Ytterligare en gammal träburk som fått nytt liv...

... även om somliga inblandade verkar lite trötta.

The lock – has got the look.

Och här: en burk i plast, som tidigare härbärgerat pepparkakor.

Fler nyheter från klisterångorna

Ljuslykta hittad på Myrorna. Förr i obehandlat trä. Nu så här.

Som utlovat kommer nu bilder på fler av mina grejer som i sommar kommer att finnas i Uddabutiken utanför Växjö. Mer om bakgrunden här. Och det kommer ännu mera, så håll utkik! Det allra bästa har jag sparat till sist.

Hjärtegalgar för kärt besök...

... och ugglegalgar för den som känner sig lagd åt det hållet.

En liten svepask som en gång i tiden tjänade som ostförpackning...

... och ännu en bricka som förvandlats från slitet trä till sommarglädje.

I klistret – igen

En tidigare medfaren, mörk och tråkig träbricka.

Ni minns penselburken som jag gjorde till min målande mamma? Hon blev så glad att hon visade upp den för sina vänner på Facebook, och bland dessa vänner fanns en kvinna som kontaktade mig för att höra om jag kunde tänka mig att göra fler fjärilsburkar till hennes lilla butik utanför Växjö.

Självklart blev jag både smickrad och entusiastisk och gick genast loss med penslar, färg och klister. Förutom ett gäng fjärilsburkar har jag dekorerat lite av varje. De flesta prylarna är antingen hämtade från min egen återvinningslåda eller köpta på second hand eftersom jag gillar grejen med att göra nytt av gammalt.

Bilder på ytterligare alster kommer att publiceras här på bloggen efter hand.  

En före detta naturfärgad träburk med lock som jag köpte jag för någon tia på second hand.

Även här ser ni en före detta ordinär träburk.

Jag gjorde några avsteg från min återvinningslinje. Här nedanför ser ni två. Dessa toaborstar är sprillans nya, jag lovar!

 

Uppdatering: Nu finns fler bilder ute på bloggen. Kolla här!

En stor tröja för en stor bedrift

 

I dag är en stor dag. Solen skiner, kungligheter samlas, flaggor hissas, saluter prepareras, TV direktsänder och tårtorna står redo. Min vän Karin tar läkarexamen och jag är så stolt och imponerad! 

Att allt ståhej skulle kunna ha med ett visst prinsessbröllop att göra bryr jag mig inte om. Mina hyllningar och gratulationer går oavkortat till Karin. Så även denna tröja som jag knåpat på en längre tid.

Karin fick i vintras välja och vraka bland en massa olika modeller och alternativ och fastnade för Järbos "Oversized damtröja med flätor" (beskrivning hittar du här). Jag hade lovat sticka det hon ville under förutsättning att jag rent tekniskt skulle klara av det. Den här tröjan var sannerligen på gränsen med alla olika flätor hit och dit, men jag gillar utmaningar och är envis som synden. Så nu ska jag äntligen få överlämna min present. Till Karin har jag inte sagt ett pip sedan jag bad henne välja, men gissa om jag har haft svårt att hålla mig!

Presentförpackningen gjorde jag av en skokartong som jag pimpade med klåfingrig lekfullhet.

Stort grattis, älskade, bästa Karin! Och välkommen till världen!

Konst för en konstnär

 

Den här burken gjorde jag till min målande mamma som älskar fjärilar minst lika mycket som jag.

Färg, servetter, decoupagelim, sax, pensel och en liten portion tålamod var allt som krävdes för att förvandla den gamla pulverkaffeburken till ett inspirerande penselställ. 

Därmed var alla glada: Jag som fick göra jobbet, mamma som får använda resultatet – och burken som slapp krossas i glasåtervinningen.

Ystra systrar

 

Det här, gott folk, är Isadora. Hon går i sexan och är en cool och världsvan storasyster till Lisa, som går i ettan.

Lisa bland pelargonerna.

Fast egentligen var det faktiskt Lisa som först kom till världen. Så här:

I höstas beställde min vän Anna en virkad figur till dottern Malvas sjuårsdag. Födelsedagspresenten fick ett mycket kärleksfullt mottagande och döptes relativt omgående till Lisa.

Till jul önskade sig Malva en kompis till Lisa; en figur i samma stil men inte exakt likadan och gärna i rosa och blått. Så föddes Isadora.

En helt vanlig lördagskväll hos mig.

Eftersom jag inte hade Lisa hos mig trodde jag mig virka en docka i ungefär samma storlek. Där bedrog jag mig rätt så rejält – kolla bilden nedan – men även denna figur togs emot med öppna armar, utsågs till storasyster och fick namnet Isadora.

Enligt rapport lever systrarna nu lyckliga sida vid sida och har till och med fått armband med sina namn specialtillverkade av Malva. Jag blir så otroligt glad när mina mjukvaror möts av en sådan omsorg, när de liksom hittar hem och dessutom väcker inspiration och kreativitet även hos mottagaren.

Malva med Lisa och Isadora.

Snuttfilten

Snuttfilt, icke att förväxlas med snuttefilt
– om man inte gillar ludd i munnen förstås.

Den här filten är stickad enbart av restgarner från mina gömmor. Jag trodde att jag skulle behöva komplettera med garn från second hand eller liknande, men mina egna snuttar räckte gott och väl.

Om det tog tid? Ja. Om det var jobbigt? Nej. Tvärtom kändes det vilsamt att varva mina andra lite mer komplicerade handarbeten med ett riktigt rätstickningsmaraton. Och resultatet blev ju inte så pjåkigt, det heller.

Hälsning från Ludvig

Häromdagen fick jag ett mejl som fick det att knipa i hjärteroten. Det var en hälsning från Ludvig, snart två månader, som ville tacka för sina röda converse som jag virkat åt honom.

Personligen tycker jag inte att det är skorna som är bedårande. Modellen överglänser ju allt annat, eller hur?

Vinterns facit

Ja, som ni kanske har noterat har jag inte varit den flitigaste bloggaren på sistone. Jag har legat på sjukhus och haft begränsad tillgång till cyberspace. Men! Jag har varit en desto flitigare pysslare.

Till exempel har jag stickat ett gäng raggsockar till både mig själv och behövande människor i bekantskapskretsen. De här är mina. Jag blir lite glad varje gång jag ser dem.

En annan färgklick blev mössan och vantarna som jag stickade när årstiden kändes på tok för grå:

Jag har också gjort mig skyldig till ytterligare en groda, den här gången en "självsittande", till en medpatient som specialbeställde en.

Bilder på ytterligare ett par alster från den gångna vintern hoppas jag kunna publicera inom kort.

För den som går på knäna

När favoritjeansen går sönder och det finns garnsnuttar i närheten kan vad som helst hända. Här har jag lappat ett knä genom att först tråckla ihop revan med vanlig sytråd och sedan sy fast tre små "african flowers".

Jag såg det hela som ett experiment eftersom det lilla hålet på jeansen blev en akut expanderande reva ungefär samtidigt som jag höll på att lära mig virka dessa sexkantiga varianter av den klassiska mormorsrutan. Beskrivningen hittade jag i boken "Garnnystan och tygtravar" av Sania Hedengren och Susanna Zacke.

Enda kruxet är att byxorna redan behöver lagas på fler ställen, och alla ställen är inte så lappvänliga. Egentligen har väl jeansen kanske gjort sitt, men jag har svårt att erkänna det. Så jag spelar cool så länge.

Vid sidan av Farmen: Korganisation

Förutom hela Farmen producerade jag diverse annat smått och gott till öppningen av Hagets handelsbod. Bland annat ett gäng korgar. De tre höga på bilden här ovanför har jag virkat runt varsin konservburk för att skapa extra stadga. Ett roligt sätt att återvinna, och en rolig form av förvaring.

De här korgarna är större och virkade av trikåremsor.

Farmen – en dockdokusåpa: Del 6, De skygga

Naturligtvis finns det svanungar på Farmen – året om.

Det blev lite bråttom när hela Farmen skulle flytta till Haget eftersom jag ville hinna fotografera alla invånare innan vi skildes. En del är så exhibitionistiska att de nästan automatiskt fastnade på bild – ni anar kanske vilka jag syftar på – medan andra visade sig vara betydligt skyggare. De flesta lyckades jag trots allt fånga med kameran. Här ser ni de sista. De skygga.

Kaninen Hoppa har inte riktigt lärt sig innebörden av olika prepositioner,
och trodde sig därför vara säker "bakom" Farmens två kramhjärtan.

Tomtarna på loftet laddar redan nu för deras favorithögtid. 

Här går lasset. Farmen flyttar hemifrån.

Här har ni Farmen IRL

Vackert belägen vid sjön Boren ligger den verkliga "Farmen".

Djuren på Farmen bor ju inte längre hos mig som uppfödare, utan på en gård som heter Haget utanför Borensberg i Östergötland. Här kan du läsa mer om bakgrunden.

I lördags åkte jag själv dit för första gången, lagom till invigningen av Hagets nya handelsbod, där mina mjukvaror visas och säljs tillsammans med en rad andra hantverk, de flesta skapade av lokala förmågor.

Det blev en minnesvärd novemberlördag. Tillströmningen överträffade alla förväntningar; till och med pressen var på plats. Stämningen var mysig och jag blev både imponerad och inspirerad av alla fina hantverk i boden. Mest imponerad är jag trots allt av Anna Hall, som ligger bakom alltihop. Jag kan bara ana hur mycket jobb hon har lagt ned på att göra sin idé till en så fin verklighet.

Hagets handelsbod har precis slagit upp sina portar.

Jag återsåg mina småttingar på lite olika ställen...

... men de flesta befann sig inom räckhåll för både stora och små.

Anna Hall och jag har tidigare bara "träffats" på Wordfeud och betapet.
Ett lite otippat men roligt sätt att knyta kontakt.

Och så mötte jag minishetlandsponnyn Disa, som nog är den minsta häst jag sett.
Bortsett från mina egna småttingar, förstås.

Foton: Lennart Strandberg

Farmen – en dockdokusåpa: Del 5, Nöffe & Kvacko

Och här? Någon som inte knorrar över mycket, förutom svenskans specialtecken.

Nöffe är – eller vill åtminstone vara – en mondän liten gris. Han brukar ofta påminna andra om sina släktingar i andra länder och försäkrar att de brevväxlar flitigt med varandra ("ett kul ting"). Mot bakgrund av detta har han bestämt sig för att ignorera alla svenska specialtecken. Som en extra markering envisas han med att kalla sig för Nuffe och kräver att alla andra gör detsamma: "Det gäller att följa med svinternationellt. Spenande så det förslår!"

Bästa kompisen Kvacko är betydligt mer förankrad i verkligheten. Kvacko tycker visserligen att Nöffes historier är fascinerande, men vet att ta dem med en nypa salt.

När Kvacko kom till världen trodde jag länge att det var en ny Barbazoo på gång. Men så blev proportionerna en aning annorlunda, och sedan gick det mycket snabbt; vingar och näbb utvecklades, och snart kunde jag höra ett bestämt "kvack!" från den lilla varelsen i min hand. Så kan det gå när man föder upp alla möjliga och omöjliga skapelser.