En knapp skillnad

Var härom veckan på Röda Korset för att lämna lite pryttlar och kläder till deras återvinningsbutik, och gick naturligtvis inte tomhänt därifrån. Hittade en kjol som jag i butiken fick dubbla känslor för. Gillade modellen och mönstret och upptäckte att den dessutom satt väldigt bra, men tyckte trots det att den var... ja, ful på något mystiskt vis. Eftersom priset inte var mer hutlöst än 30 kronor köpte jag kjolen med ambitionen att "hitta på något" senare. Redan när jag kom hem kom jag på vad.

Jag sprättade bort alla knappar och insåg att det var de, grå och plastplastiga, som förfulat plagget. Plockade fram gamla knappar ur gömmorna, något mindre än kjolens ursprungliga, virkade var sin kostym till dem och sydde fast dem på kjolen, som i mina ögon fick sig ett ordentligt lyft.

Skål för vinnaren!

Ni minns mitt bidrag till körens 30-årsjubileum? Det slutade faktiskt inte riktigt där. Som biljettansvarig i nämnda kör utlyste jag en intern biljettsäljartävling och blev således den som också skulle hitta på ett lämpligt pris till vinnaren. Blicken och tanken föll på resterna av det garn som jag använt till alla virkade flugor och blommor. Kunde man inte hitta på något skoj med dem?

Skål!

Jo, det kunde man. Det bidde en skål. Först virkade jag sju separata blommor enligt en beskrivning som jag hittade i mina gömmor. Sedan sydde jag ihop dem, doppade alltsammans i tapetklister och lade det på en upp- och nedvänd skål. Efter ett par dagar hade klistret torkat och blomsterskålen var ett faktum.

Så återstod frågan vad jag skulle fylla skålen med. Godis var min första tanke, men med tanke på läckorna i skålen kunde jag inte gärna hälla karameller direkt i. Förtjusningen var total när jag vid godishyllorna noterade att till och med en känd godisgrossist uppmärksammat vår 30-årsdag, och detta med ungefär samma färger som jag använt!

Vinnaren i biljettsäljartävlingen blev körens nytillskott Sara, som lyckats kränga hela 18 biljetter. Skål för Sara!

Toppen på knoppen i sommar

Mamma ville ha en solhatt. Så jag virkade en. Med tanke på utgångspunkten – "jag har ingen aning om hur man gör" – och graden av improvisation tycker jag att resultatet blev ganska fint.

Svårast var att få till brättet. Jag var faktiskt tveksam till om jag skulle klara det utan att göra mig skyldig till en slokhatt. Tack vare diverse tips på bloggar och Youtube-tutorials gick det ändå vägen. Ekvationen handlar om att göra väldigt många, men inte för många ökningar. Gör man för få blir det just en slokhatt. Gör man för många blir brättet alldeles bubbligt. Som ni ser landade jag lite mjukt i den senare fallgropen, men efter en sisådär fyra, fem försök med upprepningar och omstarter utmanade jag min perfektionistiska sida och bestämde mig för att brättet nu blev precis som jag ville ha det. "Tjusigt flärdigt med vågor i hatten." Typ.

Sedan visade det sig att hatten var lite för stor för mammas huvud, så jag trädde i en tråd för att göra storleken justerbar. Då blev brättet ännu bubbligare. Precis som jag ville ha det...

När jag surfade runt i jakt på tips och instruktioner hittade jag den här lektionen av Clare på Youtubekanalen bobwilson123. Hon gav mig den fantastiska idén att virka in en helt vanlig elkabel i kanten av brättet. Metalltrådarna inuti kabeln gör brättet väldigt formbart och ger på så vis hatten en chans att variera sig i det oändliga. Tack vare plasthöljet blir det ändå mjukt och stickriskfritt.

Grattis till 30-årsdagen, Chorus Lin!

Foto: Magnus Sethson

Somliga av er blev visst ordentligt nyfikna av min exklusiva förhandsvisning, som avslöjade lite men verkligen inte allt om ett projekt som jag har pysslat med i vår. Nu kan jag stolt och glad berätta resten.

Chorus Lin, kören som jag sjunger i, fyller 30 år i år. Det firade vi bland annat med en hejdundrande jubileumskonsert den 17 maj, då vi också passade på att inviga vår nya konsertklädsel. Det är här mitt hemlighetsfulla pysslande kommer in i bilden: Till körens nya stass har jag virkat dekorationer i form av flugor och blommor i glada, starka färger som kontrast till herrarnas svartvita kostymer och damernas svarta klänningar. Lite paljetter och specialtrådar här och där – och festen var ett faktum. Det blev så glittrigt och glatt att jag kände mig... ja, ungefär som 30 igen.

Foto: Magnus Sethson

Foto: Magnus Sethson

Foto: Magnus Sethson

Stort tack till Magnus Sethson som förevigade konserten i bilder och lät mig använda några av dem i bloggen! Fler fotografier från konserten hittar ni här, i hans album på Flickr. Fler bilder, från en annan konsertbesökande fotograf (just nu på semester), dyker förmodligen upp även här på bloggen.

Vill ni dessutom läsa om konserten kan ni göra det på Correns hemsida.

En fluga gör ingen sommar – men kanske 25?

Att finnas nära på distans

Min vän M är fantastisk. Hon lever med cancer sedan flera år, och då menar jag verkligen lever. Hela tiden med öppet sinne, nyfikenhet på världen och en makalöst positiv inställning, trots att det bitvis måste vara rent för jävla tufft. Nu har sjukdomen kopplat ett hårdare grepp, och jag önskar så innerligt att jag hade kunnat göra någonting. Något, vad som helst, som kunde förändra, göra skillnad, vända trenden. Jag har oerhört svårt för att bara stillatigande se på och acceptera min egen vanmakt inför M:s kamp. Eftersom det ligger ett antal mil mellan oss kan jag inte heller titta förbi med en riktig kram eller bjuda på fika i vårsolen. Det är knepigt att finnas nära på distans. Så jag gjorde en ställföreträdare - ett luddigt hjärta laddat med kraft, kramar och karma - som M fick med posten i dag. Det förändrar ingenting, jag vet. Och ändå kanske det förändrar någonting, pyttelitet men värdefullt, för henne.

M, jag tänker på dig och finns vid din sida, om inte fysiskt, så i alla fall i tanke och hjärta. Keep fighting, keep shining!

Välkommen Alma!

En liten Alma har utökat min bekantskapskrets. Jag hälsar henne välkommen till världen med den här snuttisen - en korsning av klassisk mormorsruta och amigurumi.

Vinkevink!

Exklusiv förhandsvisning

Ett riktigt hedersuppdrag upptar en stor del av min tid. Här till vänster bjuds ni, kära bloggläsare, på en förhandstitt, en liten glimt av vad jag håller på med.

Omständigheterna och det fullständiga resultatet hoppas jag kunna visa upp på bloggen i slutet av maj.

Skickat stickat för glada fötter

Måste raggsockar vara grå? Diskreta?

Självklart inte! Jag bestämde mig för att sticka och skicka en både värmande och färgsprakande present till min vän Anna som fyllde år i början av januari. Här ovanför ser ni resultatet.

Och så här glada blev Annas fötter:

Drakryggade krabater

  

Vissa mjukvaror blir som husdjur hemma hos mig. De sätter sin individuella prägel på vardagen, piggar upp med ett leende, tröstar med en mjuk tass eller överraskar med ett bus. De här två drakarna kläcktes lagom till jul och stannade bara något dygn innan de gav sig iväg till min väns syskonbarn, som har en tydlig hook just på drakar (tänk, vilket sammanträffande, tomten vet visst allt). Ändå hann de virkade små krabaterna vända upp och ned på halva lägenheten. I alla fall var de på god väg. Kolla bara.

Woho! Vilken utsikt!

Men hallååå! Jag vill också upp!

Sådär ja.

Vad ska vi hitta på nu?

Hm... jag vet!

Vi leker flyga drake!

Höhö, du störtade ju nästan!

Ja, ja. Kom med något bättre förslag då.

Nja, jag tycker det är rätt soft såhär.

But remember: Draköga is always watching you.

Drakarna är virkade med utgångspunkt i Mia Bengtssons bok "Virka roliga amigurumis" och ska enligt uppgift ha gjort succé i sitt nya hem.

Förökning för Family Får

Får får gräs.

Family Får på Farmen har fått ättlingar. Till jul nedkom ett lamm som omedelbart transporterades vidare med tomten för att slutligen landa hos en liten tvååring i min bekantskapskrets.

Och precis efter årsskiftet föddes en lika ullig gullis till min kompis Abbe, som fyllde åtta år i går och som är särskilt förtjust just i får (och tåg). Grattis Abbe!

Fårkroppen virkar jag i garnet Moa från Järbo. Det kan vara lite trixigt att skilja öglorna i själva garnet från maskorna i virkningen, men resultatet blir så gosigt att det är väl värt mödan.  

Tulpaner, tulpaner, tulpaner

Trettondedagsaftonspresent.

I slutet av december, långt innan jag ens funderat på begrepp som julgransplundring eller tjugondedag Knut, drabbades jag plötsligt av tulpanfrossa. Jag fick ett par Josef Frank-designade servetter som ofrånkomligen väckte decoupage-lusten till liv. Ur garderoben plockade jag fram några gamla loppisfynd i trä och terrakotta som jag målat vita och som sedan blivit stående i väntan på att dekoreras. Väntan var nu över.

Vips (nåja, kanske inte "vips", men "så småningom") hade jag fixat både nyårs-, födelsedags- respektive trettondedagsaftons-gå-bort-present.

Det sägs att det är lättare att säga "tulipanaros" än att göra en. Må så vara, men den som väljer det senare har i alla fall mycket roligare under tiden.

Locket på.

Stop i trä.

Säg hej till Karamell!

Hej!

För en tid sedan meddelade Hjärtekatten att lådorna var på väg att tömmas på avdelning 67 på Skånes universitetssjukhus. Fler hjärtekatter efterlystes och jag satte genast igång med ännu en krabat som nu är på väg mot nya äventyr. 

Karamell heter katten, som är lillekatt (yngre syskon) till hjärtekatterna Lilla Sol och Sprattel. 

Lilla Sol

Sprattel

Och precis som sina syskon är Karamell full av pepp, bus, tröst och kramar. 

Mer om Hjärtekatten kan du läsa här. Och här.

Söt som en Karamell.

I stället för julkort

En före detta syltburk i julkostym.

De flesta år brukar jag roa mig med att göra egna julkort, men i år blev det inte ett enda. När jag började fundera i julkortsbanorna och bara kände prestationsångest, ingen inspiration, konstaterade jag att man ju faktiskt inte måste. Så jag lade ned projektet.

Men det kliade ändå i fingrarna. Jag sneglade på mitt decoupagematerial, och innan jag visste ordet av satt jag där och julpysslade i alla fall. Nu blev det inga julkort, men på sätt och vis andra former av julhälsningar. Och jag tror att frånvaron av ambitioner gjorde resultatet bättre och mysfaktorn högre.

Till första advent klädde jag en gammal vinflaska med rött och vitt bomullsgarn (ja, det tog lite tid, men jag kom in i någon sorts meditativt flow som var rätt så behagligt). När det hade torkat penslade jag på en liten tomte från en servett, lackade rasket och pillade i ett ljus. En perfekt adventspresent till mina föräldrar.

Sedan kunde jag inte sluta. Jag rotade fram gamla glas- och konservburkar, målade och pyntade. Ja, och för att ha någonting att fylla dem med ställde jag mig vid bakbordet och gjorde godsaker. Resultatet blev uppskattade små presenter till nära och kära. Och ytterligare mystid för mig.

Och här kommer så trots allt ett julkort till alla er där ute. En god, lugn och kärleksfull jul önskar jag er! Var ni än firar, hur ni än firar, om ni än firar.

Låba i mjukt format

Känner ni Låba? Låba är en livlig liten filur som har huvudrollen i en serie barnböcker av Tua Holm, Joanna Romell och Fredrik Einvall.

För ett tag sedan fick jag en förfrågan från en vän med en tvåårig Låba-dyrkare i släkten. Gick det att virka en Låba, tro? Till jul?

Jag svarade ja innan jag egentligen var helt säker. Efter klartecken från teamet bakom Låba satte jag igång. Och fram kom så småningom just den Låba som jag lärt känna genom böckerna. I väntan på vidare transport med tomten leker Låba för fullt hemma hos mig. Jag måste erkänna att det är väldigt mysigt. Mina egna mungipor höjs automatiskt flera snäpp bara jag tittar på min nya vän.

Säg hej till Låba på Facebook!

Låba leker myspys.

Nostalgi. Låba läser om sina äventyr i Savannien...

... och konstaterar att det var tider, det. Tänk att livet är så fullt av äventyr!

Big in Japan

Det har blivit en hel del kaningöra på sistone. Plötsligt frågade både den ena och den andra efter de långörade filurerna. Varför just nu och just kaniner vet jag inte. Kanske slumpen. Kanske ett tecken på kaninflation. 

Japaninerna före avfärd.

Två av kaninkusinerna har skuttat iväg ända till Tokyo, till systrarna Rebecka och Mio på bilderna här längst upp. Kanske ville de söka sina rötter - hela amigurumigrejen kommer nämligen från just Japan. Vad de förmodligen inte vet är att de snart kommer att åka tillbaka till Sverige igen, eftersom Rebeckas och Mios familj - där det för övrigt är rosa som gäller för hela slanten - är på väg att flytta hit. Jag önskar dem varmt välkomna och passar samtidigt på att gratulera Mio som fyller ett år just i dag. Hurra, hurra!

Ytterligare en kanin, den här våghalsige bollgymnasten, har kommit till världen. Än så länge bor hen hos mig, men ska snart flytta hem till en nyfödd liten tjej för att hälsa henne välkommen till världen.

BFF.