En gjuten hobby?

Så kan det gå när jag försöker ge mig på hårdvara.

Okej, jag är ordentlig och noggrann för det mesta, men inte när jag får ett av mina kreativa ryck. Då glömmer jag tid och rum. Och säkerhetsföreskrifter.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att testa betonggjutning, något som tydligen är lite i ropet just nu. Medveten om mina kreativa baksidor vinnlade jag mig om att läsa instruktionerna flera gånger. Jag tog fram skyddshandskar, öppnade fönster, satte på köksfläkten, bredde ut tidningspapper i halva köket. Förberedde mig minutiöst, ja, nästan överambitiöst, tyckte jag. Och ändå gick det som det gick.

Ett okänt antal tidsenheter senare kom jag till sans. Då låg höger skyddshandske övergiven i diskhon, samma hand var täckt med gråbrun sörja och sved betänkligt. Betongklumpar låg spridda lite här och var på diskbänk och golv. Köksredskap som jag trodde att jag hade ställt på behörigt avstånd hade fått sig en släng av betongsleven och jag kände mig konstigt yr och matt.

Yrseln gjorde mig först nervös - jag kanske inte borde ha jobbat inomhus utan rekommenderat munskydd? Sedan insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sedan frukost. När detta var åtgärdat mådde jag bättre. Redskap och kök gick mot förmodan att rengöra, liksom mina händer. Huden fortsatte däremot att svida, klia och delvis spricka. Idag förstod jag varför när jag kastade en blick på förpackningen som jag tänkte slänga: "Produkten blir frätande i kontakt med vatten och kroppsvätskor".

Med tanke på att jag förmodligen läste detta så sent som igår är det väl inte så konstigt att det känns lite bekant. Desto mer obegripligt hur jag lyckades sortera bort det så snabbt ur medvetandet.

Nåja. Nu har jag åtminstone en riktig hårdhandske att ta i med nästa gång jag riskerar att göra våld på mig själv. En i betong.