Farmen – en dockdokusåpa: Del 4, Klöver & Lilla Mu

 

 Och vilka är det här då, tro?

Jo, det är ju Farmens smörigaste komiker, Klöver och Lilla Mu. Deras världsbild är förbehållslöst råmantisk och de älskar såklart mu-sik i alla dess former. Calvin Harris är en av favoriterna.

Lilla Mu är som synes ko-lossalt intresserad av kameror. Annars ägnar sig Lilla Mu mest åt att ha det lugnt och skönt och lukta på blommorna – precis som en viss berömd ko-llega.

Farmen – en dockdokusåpa: Del 3, Rittva & Travid

På Farmen bor naturligtvis även ett par hästar. I ärlighetens namn är de inte särskilt väldresserade, i alla fall inte om någon bokstavligen försöker att sätta sig på dem, men desto mer tillgivna och nyfikna.

 

Rittva är sadlans sprallig och gillar att vara ute i det fria. Just kärleken till naturen och hennes skenande fantasi gör henne en smula svårtyglad. Rätt vad det är sätter hon av i galopp rakt ut i skogen. Den enda som brukar lyckas leta rätt på henne då är hästkompisen Travid. 

Travid är en trogen arbetshäst; han vet hur man lägger manken till. Som föl hade han ett närmast stoiskt lugn, men han blir allt vildare. Förmodligen är det Rittva som manar på. Men så länge de båda trivs och mår bra är det aldrig någon på Farmen som ptrotesterar.

 

Farmen – en dockdokusåpa: Del 2, Hipp & Hopp

Här ser ni grodan Hopp, Farmens mest optimistiska invånare. Att han är släkt med grodan Boll kanske inte är särskilt svårt att lista ut om man spanar in hans kroppskonstitution.

Bäst trivs han i sällskap med lillasyster Hipp.

Syskonen hittar på en hel massa bus tillsammans och älskar för övrigt att posa så fort de skymtar en kamera.

 

Farmen – en dockdokusåpa: Del 1, Hubert

Wanna play?

Äntligen är den här - dockdokusåpan Farmen. I den kan du kika på mina bidrag till Hagets handelsbod, en liten gårdsbutik med fokus på lantbruk och lantliv, som jag berättade om för ett par veckor sedan.

Först ut, bortsett från smygtitten på Family Får, är Hubert, en liten katt i mohairgarn. Han springer ingenstans utan sin älskade boll och blir salig av lycka när han får någon att passa den till. Han gillar även att hänga och dingla i olika saker, och har därför fått ett nyckelringsfäste att kroka fast i valfritt föremål.

En flerfaldig värmespridare

Sockans ägare blir idag ett år äldre. Grattis på födelsedagen, Jonathan!

När Jonathan för några veckor sedan bröt benet kläckte hans pappas sambo, tillika min kompis, Hanna en idé som jag fick den stora äran att förverkliga.

Efter några tuffa dygn på sjukhus kom Jonathan hem med hela underbenet i gips. Bara tårna hade lämnats fria – och bara tår har en tendens att bli frusna, särskilt såhär års. Samtidigt visade det sig vara snudd på omöjligt att hitta en passande strumpa. Nu förstår ni kanske hur jag kommer in i bilden...

Ja, såklart, jag stickade en specialsocka. Av Hanna fick jag veta att Jonathans favoritfärger är grön, turkos, lila och rosa, så när jag hittade ett raggsocksgarn melerat i just de färgerna (Järbos mellanraggi) blev jag alldeles till mig bland nystanen. Eftersom jag inte hade tillgång till några exakta mått siktade jag på en storlek som skulle vara tillräckligt rymlig utan att kännas klumpig. Resårstickning löste den ekvationen ganska bra. Sockan nådde sin fot och tycke uppstod.

Hanna hade tänkt ge den i present på Jonathans födelsedag som infaller idag, men valde att överraska honom en vecka i förväg. Sockan låg ju ändå bara och väntade.

"Den har redan gjort succé!" skrev Hanna samma dag. "Vi kunde inte hålla oss utan gav den imorse när Jonathan tyckte att det var kallt att gå till skolan. Den värmde på flera sätt!"

Faktum är att till och med jag blir varm. Få saker gör mig så glad som att få göra någon annan glad. Grattis på födelsedagen, Jonathan!

Ett liv på landet

Family Får och två av världens mjukaste traktorer.

Just nu har jag ovanligt många husdjur. Mitt hem börjar faktiskt likna en bondgård, med hästar, kor, får, grisar, ankor, traktorer och annat lantligt.

Om tre veckor slår Hagets lantrasgård utanför Borensberg upp portarna till sin nya handelsbod. Allt i boden är producerat av lokala hantverkare, och jag är alltså en av dem. Förvånad och smickrad fick jag en förfrågan från Anna Hall, som driver både gård och handelsbod. När jag sedan har tjuvkikat på andras alster känns det ännu mer hedrande – för det är fina grejer, minsann.

Mina första bidrag – Family Får och två av världens mjukaste traktorer – ser ni här ovanför. Övriga lantbruksmjukvaror presenteras i en serie här på bloggen inom kort.

Handelsboden öppnar lördagen den 3 november klockan 13. Är du nyfiken, så åk dit vettja! Mer info hittar du här.

Att duka under

Första gången jag upptäckte att det var roligt att virka gick jag på högstadiet. Av en slump började jag virka på en duk i gammaldags stil i syslöjden, och den blev faktiskt klar, efter idogt kämpande och åtskilliga timmars hemarbete.

Det tog många år innan jag återupptog virktråden, men minnet har nog legat och grott någonstans i mitt undermedvetna, för i somras kom jag på mig själv med att försöka virka något liknande.

Det hela resulterade i en nostalgitripp och en duk till mitt soffbord. Grundmönstret hittade jag här.

Jag sitter som klistrad

Okej, jag erkänner: Jag är beroende. Av lim. Men inte vilket lim som helst.

Decoupagelimmet som jag testade lite försiktigt i somras har fått mig att sitta som klistrad vid pysselbordet. Ibland hamnar jag till och med på golvet. Ska man göra om en hel möbel blir det oftast enklast så.

Den här hurtsen använde jag tidigare som tv-bänk.

Nu ser den ut såhär:

Först målade jag klabbet vitt. Sedan gick jag loss med decoupagelim och en mörkblå spets som jag köpte för en tjuga på second hand i somras. Den vågiga kanten passade perfekt som ram. 

Sedan var det liksom kört. Jag har "decouperat" allt från blyertspennor och pärmar till glasburkar, lådor och till och med en lampskärm som blivit lite sliten och missfärgad efter lång och trogen tjänst.

Lampskärm + servetter från ICA = sant

Och än är jag inte klar. Men jag håller på att försöka sänka dosen lite successivt. Den här nivån är inte hälsosam i längden, varken för mig eller för mitt stackars hem.

Elitserien fordrar fodral

Linköpings hockeylag, LHC, satsar hårt inför kommande elitserie, som laget med nöd och näppe har hållit sig kvar i. Förra säsongen var hela klubben ute på mycket hal is.

Även supportrarna laddar förstås. En av de trogna äger numera ett unikt mobilfodral, designat av mig. Lagets färger och det rytande lejonet i form av ett brodyrmärke på framsidan borde väl få varje tänkbart hot att bara... ja, glida undan?

Fullständig extas

Den yogainspirerade hjärtekudden som jag virkade i februari har fått en uppföljare. Den här gången blev det en grön variant till samma vän, nu med text i form av ett annat centralt begrepp inom yogan, "wahe guru". Det är ett mantra som betyder "obeskrivlig insikt och visdom" eller "fullständig extas". Riktigt dit nådde jag inte genom att virka kudden, och det är jag glad för. Det hade varit alldeles för enkelt. Någonting ska vi väl klura ut själva?

Fullfjädrade supportrar

Skälet till att Sverige vann handbollsmatchen mot Danmark den 8 augusti.

Släkten Svan Tjo Panza fortsätter att breda ut sig över östgötaslätten.

Nu i höst har Svante och Göta fått i uppdrag att arbeta som guider för sexåringar på biblioteket i Skäggetorp, någonting som de ser fram emot med spänning och entusiasm.

Samtidigt har den första kullen ungar lämnat boet. Sista kvällen passade hela familjen på att kolla på OS tillsammans. Götas hatt och matchande väska beskrev hon just då som svenska supporterattribut. Till vardags brukar hon annars säga att färgerna representerar den östgötska flaggan. Och ja, det är ju onekligen praktiskt att vara östgöte i det avseendet, eftersom färgerna är desamma.

Betongen goes sockersöt

 

Minns ni mina betongorgier förra året? Jag körde hårt där, ett tag. Sedan kom jag av mig mitt i processen. Jag gjorde ett helt gäng betongskapelser, men fullbordade bara ett fåtal. Den kritiska punkten visade sig bli dekoration och målning. Jag fick helt enkelt inte till det.

Men så, häromdagen, kom ännu ett av mina beryktade liniska ryck. Jag testade decoupageteknik på betongen, och som i ett slag var inspirationen tillbaka. Här ser ni en liten ljuslykta som jag gjöt i en gammal plastflaska. Servetterna hittade jag i mataffären och snäckorna i mina pysselgömmor.

Och här, en annan ljuslykta, som uppenbarligen fungerar lika bra som bokstöd.

 

Fjärilar på magen...

... är roligare än fjärilar i magen! Den här underbart sköna t-tröjan sydde jag tidigt i våras i samband med min intensiva sömnadsperiod. Nu i sommartid har den blivit ett av mina favoritplagg.

Färgglad färdkonst för Frida

 

Mina vänner, låt mig presentera min allra yngsta vän Frida, två veckor idag. Redan när hon låg i magen och gick under projektnamnet Knytet tog jag mig an uppdraget att göra en barnvagnsmobil. Resultatet av båda – Knytet och uppdraget – ser ni här. Frida är dock producerad av mina vänner, Maria och Daniel, vars arbete inte kan betraktas som annat än förstklassigt.

Färgglädje har varit mitt ledord när jag jobbat med mobilen. Några figurer har jag virkat enligt beskrivning, några improviserade jag fram efter eget huvud. Och när Frida visade sig bli ett nationaldagsbarn, född den 6 juni, kunde jag inte låta bli att göra en blågul sköldpadda.

Tanken är att de olika småkompisarna ska turas om att hänga i vagnen, några i taget, men till dagens fotosession fick de finna sig i att trängas en aning. Alla insisterade förstås på att få plåtas tillsammans med denna ljuvliga nykomling.

Jag är ingen dununge...

Det gäller att hålla värmen. Sol och syskon räcker långt.

... men jag gör dem! Eller, jag ska väl inte ta åt mig hela äran. Det är trots allt Svante och Göta som har förökat sig. Jag har bara hjälpt till vid kläckningen.

Den första lilla fjunisen är för tidigt kläckt och saknar därför både vingar och stadga. Hans syskon – helt fullfjädrade – stöttar så gott de kan. Fler ungar verkar vara att vänta, att döma av alla ägg som Göta bevakar som en hök... förlåt, svan.

Min soffa är, som ni ser, ockuperad. Jag misstänker att dessa små krabater har bespetsat sig på kvällens fotbollsmatch och jag misstänker också att de kommer att punktmarkera hörnan. Hörde någon pipa om att det svanska landslaget möter England. Svantonsson och Zkatan är stora idoler för det här gänget må ni tro. Så jag blir förmodligen utvisad om jag vägrar slå på teven vid avspark.

Eldprovet

Tänk att jag, "som inte kan sy", lyckades fixa ihop en hel klänning. Igår satte jag de sista stygnen på plats och här ser ni resultatet.

Beskrivningen hittade jag i boken "Weekend sewing" av Heather Ross som jag lånade på biblioteket. Fast jag behövde definitivt mer än en helg. Bara att förstå alla amerikanska sytermer och räkna om inch till centimeter tog sin lilla tid.

Att klänningen blev aningen för stor gör mig inte så mycket. Jag trivs ändå bäst med en tröja under, vilket också innebär att jag slipper invänta sommarvärmen, tihi.

Lyckoklöver

Min symaskinsresa fortsätter. Senaste alstret är den här t-tröjan, också den i trikå. Visst blir man glad bara av att se tyget?

Ett liniskt ryck

Av någon anledning brukar jag känna mig illa till mods i närheten av symaskiner. Jag vet inte riktigt varför, men jag har fått för mig att jag helt enkelt inte kan sy, vilket naturligtvis är ett löjligt tydligt exempel på självuppfyllande profetia. Samtidigt har jag inte riktigt kunnat släppa det eftersom jag skulle vilja kunna. Det finns ju så mycket fint man kan göra. En hel värld att utforska.



Ena sidan...



... å andra sidan.



Och så bara hände det. Jag fick ett så kallat liniskt ryck. Vips hade jag lånat en symaskin och vips hade jag kånkat hem ett halvdussin syböcker från biblioteket och vips hade jag köpt ett stycke tyg. Och inte vilket tyg som helst. Mina vänner, jag köpte trikåtyg. Är det något jag fruktar mer än symaskiner, så är det kombinationen symaskin + trikåtyg. Men det var lika bra att go hardcore med en gång. "Face your fears! Bättre se på den söm som sprack än att aldrig spänna en sytråd", tänkte jag käckt.

Sedan sydde jag. Sprättade. Funderade. Sydde. Sprättade. Hm, tyget tålde visst inte att sprättas tre gånger på samma ställe - tja, då får vi väl designa om och lägga till och dra ifrån och sy lite till och sprätta och... ja, ni fattar. Det var arbetsamt och tålamodsprövande, men i samma stund som jag insåg att det inte kunde bli värre än fel, började jag också tycka att det var ganska kul.

Nu sitter jag här med en ny trikåtröja, en kasse sydd med lappteknik av diverse tygrester jag samlat på mig, lite bättre självförtroende, en sönderstucken vänstertumme och en avbruten symaskinsnål. Dessutom: tre nyinköpta tyger som jag tänker gå loss på framöver. Det ni. Det är rätt okej för en som egentligen inte kan sy.

På alla hjärtans dag

Hjärtat i det förra inlägget kom till i samma veva som jag gjorde det här. Jag skickade det med posten igår och hoppas att det kommer fram idag, på alla hjärtans dag. Det vore en ren bonus eftersom jag gjort det på beställning utan någon som helst egentlig koppling till dagens datum.

Mottagaren ägnar sig mycket åt yoga, där "sat nam" är ett flitigt använt mantra. Det betyder ungefär "jag är sanning" eller "sanning är min identitet".

Hjärtevän

Den här lilla kudden virkade jag till en sjuk vän när hon flyttade iväg till ett behandlingshem. Som en ställföreträdande hjärtevän - kramvänlig och stoppad med ångestdämpande ludd.

L är första bokstaven i hennes namn, liksom i mitt. Jag ser det också som en symbol för Lugn, Liv, Längtan, Lust och Lycka. Och jag önskar henne verkligen just det.

Medievan mediesvan

Inte bara politiker behöver träning för att hantera pressen. Också Svante putsar på tekniken, vilket i sin tur tvingar mig att göra detsamma. Såhär presenteras vi i senaste numret av "Biblioteken i Östergötland".

Ett skenbart hästjobb

Hov-reportern piskar upp stämningen.

Det ryktas att jag kan hantera mer än klassiska mjukvaror. För en tid sedan fick min kör, Chorus Lin, en lite ovanlig förfrågan: Kunde vi tänka oss att underhålla vid årets stora Ridsportgala i Linköping? Klart att vi kunde!

Vi skulle sjunga för de 700 gästerna vid galamiddagen, och jag fick äran att skriva ny text - på hästtema, naturligtvis - till Galenskaparnas & After Shaves "Bara sport" (som i sin tur bygger på radiosportens signatur, Mucho Gusto). Efter att för första gången någonsin ha galopperat upp på en scen, iklädda och bärande på diverse hästattribut, framförde vi igår kväll denna nya version till publikens jubel.

Manad från alla möjliga håll delar jag nu med mig av texten.



Häst är bäst!

När man hör en kör, som ni just nu gör, som en del i denna fest,
ja, då vet man strax, att det blivit dags, för en sadlans massa häst.
Ja, det är hoppning och hinder och rosiga kinder;
det ryktas, har vi hört.
Häst är bäst! Bäst är häst! Häst är bäst, ingen protest!

Ja, det är fullblod och kallblod och halvblod och varmblod,
för vi lägger manken till!

Här berättas vem som får ett pris för sann prestige,
från hopp till hipp,
från flopp till flipp,
hur motgång blir medgång och träning ger framgång,
- ja, till och med en konstig liten sång.

Här har vi travare, avlare, tävlare, talare, framtida hopp, galopp!
*Gnäggljud*

Och överallt så skrittar ni och skrittar ni
och skrattar ni och skrattar ni
och kratsar ni och kratsar ni
och krafsar ni och krafsar ni
och mockar ni och mockar ni
och bockar ni och bockar ni
- åt öst och väst till häst!

Och sen sätter ni er i sadeln.
Sen sätter ni er i gräset.
Sen sätter ni nytt fantastiskt reko-o-o-o-ord.


Hjälmen på ryttarn och ryttarn i sadeln
och sadeln på hästen och hästen på halmen
och pellets till pållen så pållen han pallar
och pallar för priser och pris vare pållen
och pållen gör en piaff!
PAFF!


Och så över nu till en intervju med en tjej som kör galopp:
"Kan du tygla dig?"
"Nej, ni sporrar mig!"
Hon på hästen sitter opp!
Ja, det är havre och hasskydd och kusar och kuskar och trav och liniment.
Häst är bäst! Bäst är häst! Häst är bäst, ingen protest!



Ja, det är barbacka, det är ridjacka, det är spillning, spilta, spelt.
Och det ryktas om hur det ryktas, kom, det är full fart ut i fält!
Det är passage, piruett och så vändningar snett, till och med en trippelbarr.
Häst är bäst! Bäst är häst! Häst är bäst, ingen protest!

Ja, det är träning och tävling och sorg och förtvivlan och ramla och missa en grind.
AJ!

Vi vill roa er som sliter så i stallets strå
ni håller hov vi håller hov         [hov] respektive [håv]
med vojlock och paddock och stormock och kuskbock.
Betäckning för betäckning tar vi ock!

Den som blir yr av dressyr får blessyr som nån syr, men älskar sin häst ändå.

Och överallt så skrittar ni och skrittar ni
och skrattar ni och skrattar ni
och kratsar ni och kratsar ni
och krafsar ni och krafsar ni
och mockar ni och mockar ni
och bockar ni och bockar ni
- åt öst och väst till häst!

Så nu lägger vi manken till
och manar till en kadrilj.
Så hyllar vi er som bäst
labadabadaam
kan häst!

lapam!

Svanebildande fågelperspektiv

Oj, oj, oj. Bloggen har somnat, men nu tänker jag väcka liv i den. För det är inte så att mjukvaruproduktionen har avstannat. Tvärtom.

Svanuppdraget är fullbordat. Fjorton Svantar och en Göta har levererats till Länsbibliotek Östergötland och håller på att placeras ut i var sin hemkommun. Göta ska turnera runt om jag har förstått saken rätt, och Svante den förste bor kvar hos mig. Ni följer väl äventyren på Facebook?

Annika och Agneta på Länsbibliotek Östergötland förevigar den senaste svanleveransen.
Tur att det finns kollegor som sköter övrig ruljans.

Redan nu står det i och för sig klart att bibliotekens beställning kommer att kompletteras. En Svante har kidnappats, en annan har tappat bort sina glasögon och sedan Svante och Göta gifte sig på nyårsafton spekuleras det vilt om eventuell äggkläckning till våren. Så jag har säkerligen inte gjort min sista svan.

Nygifta.

Men nu pausar jag med diverse andra projekt. Minns ni tröjan som jag slaktade i somras? Av resterna försöker jag göra ett par tofflor. Det gick bättre än jag trodde att sy ihop dem och få till en bra passform. Nu klurar jag på hur jag ska dekorera dem - ett roligt huvudbry. Såhär ser de ut för tillfället. Jag återkommer med bilder på de färdiga tofflorna.

Håller parallellt på att virka en filt av mormorsrutor i samma färger som kuddarna jag gjorde i höstas. Jag gör någon ruta då och då; det får ta den tid det tar och det är ju lite det som är charmen.

Håll ut!

Nej, kära läsare, jag har inte försvunnit från jordens yta eller slutat producera mjukvaror. Däremot har jag av andra skäl svårt att hålla bloggen uppdaterad just nu. Men håll ut och håll utkik - jag återkommer!

Svante breder ut vingarna

Det är till att vara i ropet. Svante & Co har nu plåtats av en riktig proffsfotograf, Ahmet Kurt. Resultatet - 21 fantastiska bilder - kan ni beskåda här.

Nu är det väl bara en tidsfråga innan nästa papparazzi dyker upp.

Svanifierad

Jo, nog ligger jag i riskzonen. Svanifieringen lurar bakom hörnet. Faktum är att jag till och med har en liten knöl på näsroten - men den beror nog mer på ett patetiskt misslyckat dyk förra sommaren än på mitt frenetiska svanvirkande.



Notera uppgraderingen på glasögonfronten - mässing! När bågen som jag tidigare köpt färdig utgick ur sortimentet tog jag saken i egna händer och nöjde mig då inte med vilket material som helst. Lillsvante använde för dagen kontaktlinser eftersom han trodde att de kunde dölja tårarna som envisades med att tränga fram när brorsorna skulle lämna boet. 


Idag levererade jag ytterligare fyra Svantar till biblioteket. Det är så roligt att komma dit - både jag och Svantarna tas alltid emot med öppna armar, trots att åtminstone en del av oss har lite svårt för att inte lägga näbben i blöt när personalen försöker att sköta sitt jobb.

Fotriktigt handarbete

Ännu ett par sneakers har kommit till världen. Dess tilltänkta bärare har ännu inte gjort detsamma, såvitt jag vet, men det är bara en tidsfråga. Den 3 november har jag för mig att det var dags.

Sugen på att göra ett par, du också? Nu kan jag äntligen dela med mig av en beskrivning. Klicka på fliken "Beskrivningar" uppe i menyraden. Eller klicka bara här.

Schackmatt

I så fall kanske jag får bjuda på några nybakade schackrutor? Mycket fiberrika dessutom.

En vän beställde fyra exemplar till sin dotter, men eftersom jag glömt hur jag bar mig åt när jag senast virkade schackrutor gjorde jag först flera exemplar som fick tummen ner av min kritiska kakblick.

Så småningom kom jag på hur jag skulle göra, men jag lät ändå de första kakorna följa med leveransen. Som en liten bonus och som representanter för de fulkakor som av någon anledning alltid brukar ligga på varje plåt även när jag bakat på traditionellt vis.

Om man vill abstrahera det hela till en mer pretentiös nivå kan man ju också se kakorna som ett slag för mångfalden. Olikheterna gör oss unika, oavsett om vi är kakor eller människor. Men vi smakar lika gott, allihop.

Senaste nytt! Jag har skapat en flik för beskrivningar. Först ut är just mina schackrutor.