Fullfjädrat sällskap tömmer lagren





Här händer det grejer, minsann. Svante har nu tre bröder, som så fort de blev flygfärdiga flaxade upp till mina cd-hyllor. Jag antar att det är därifrån de har bäst utsikt.

Vad jag ska kalla dem vet jag inte riktigt. Det känns taskigt att säga Svante till alla, att som förälder liksom förneka var och ens individuella karaktär. Å andra sidan vore det oschyst att kalla dem något annat, eftersom Svante (eller Svan Tjo Panza) är det namn som de alla snart kommer att bära, i egenskap av biblioteksmaskotar.

Jag har också tömt lagren, både i garnbutiken och i pysselaffären där jag köpte glasögonen. Mer garn är på väg, men glasögonen är restnoterade. Vilket i och för sig inte gör så mycket - jag hade ändå tänkt försöka göra egna.

Så nu är mörk ståltråd införskaffad. Jag har en känsla av att den kommer att göra större succé än de gröna piprensare som jag inte kunde låta bli att pracka på stackars Svante.



Som på räls

En gång i veckan sätter jag mig på tåget för att åka från Linköping till Uppsala. Några timmar senare, det vill säga samma dag, åker jag tillbaka samma sträcka. Det blir en restid på ungefär sex timmar, vilket oundvikligen kan kännas rätt så segt. Men plötsligt får jag massor av tid. Tid som jag börjat göra till pysseltid.

På tåget konkurrerar inga vardagsbestyr om min uppmärksamhet, där kan jag ändå inte åtgärda dammråttorna eller tvätthögen som växer därhemma. Inte heller resan behöver jag engagera mig i - den sköter förhoppningsvis tågpersonalen. Så med en virknål i handen och kanske en ljudbok i öronen går både timmarna och arbetet med Svante... som på räls.

Familjelycka, del 9: Ett ovanligt ögonblick

Här kommer en varm hälsning till alla bloggläsare från familjen Barbapapa. Ni som följt serien här förstår säkert vilken utmaning det var att samla dem på samma plats vid samma tillfälle för att få med dem på en och samma bild. Familjefotografen slet sitt hår, kan jag meddela.

Vissa hävdade sin frihet och försökte rymma, andra hade svårt att stå tillräckligt stilla för att bilderna skulle bli skarpa, någon ville prompt stå väldigt, väldigt mycket i förgrunden, en annan skulle närstudera kameraoptikens mekanik, för att inte tala om vilka reaktioner de små krypen i gräset väckte hos somliga. Men här är de - alla nio! Stolta och glada över att ha fått ett hem hos den kärleksfulla familjen Sandebo. Slutet gott, allting gott.

Det är nog bara jag som tycker att det känns lite tomt.

Ett svantastiskt uppdrag

Håll i er. Här kommer det utlovade avslöjandet.

Mina damer och herrar, låt mig presentera Östergötlands blivande biblioteksmaskot! Svan Tjo Panza, oftast kallad Svante, är länets mest belästa och förmodligen mest närsynta knölsvan. Jag virkade honom i samband med en tävling där man skulle designa det nya, länsövergripande bibliotekskort som ska ersätta de tretton olika kort som används idag.

Svante är exhibitionist ut i vingspetsarna och tyckte som landskapsdjur och bibliofil att han var ett klockrent motiv på framtidens lånekort. Tävlingen vann han nu inte - däremot juryns hjärtan. Och det med besked. 

På väg till mötet.

Detta innebär inte bara att Svante ska få bygga bo på huvudbiblioteket i Linköping. Jag ska dessutom klona honom, så att han är representerad i Östergötlands alla 13 kommuner plus Tranås. Svante ska också få en fru vid namn Göta, uppkallad efter det nya kortsystemet. Därtill vill Östgötabibliotek köpa loss en virkbeskrivning och rättigheterna att använda Svante vid olika arrangemang och kampanjer.

Svante och jag besökte bibblan tidigare i veckan för att diskutera upplägget. Redan nu står det klart att han kommer att få vara med om mycket. Åka bokbuss. Skriva egna tidningskrönikor. Delta i sagostunder. För att bara nämna en bråkdel.


Rekonstruktion pågår. Påtår!

Att sedan få med Svante hem var ingen lätt uppgift. Självklart hade jag låtit honom stanna om det inte vore för mitt kloningsuppdrag. När jag virkade Svante hade jag nämligen inte riktigt räknat med att virka ytterligare fjorton knölsvanar, så jag brydde mig inte om att anteckna hur jag gjorde och är nu därför fullt sysselsatt med rekonstruktionen.

Men det är roligt. Väldigt roligt. Och både Svante och jag tycker att det känns som att vi har vunnit. Vilket vi ju på sätt och vis faktiskt har.

Familjelycka, del 8: Barbafin

I en tid då överväldigande många kritiskt granskar sitt utseende kan Barbafin beundra sig själv i timmar framför spegeln. Hon ser sig som familjens självklara skönhetsdrottning och klassar smycken och parfym som tillvarons största lycka.

Vad hon däremot inte gillar är larver och spindlar. Hon svimmar (lite lagom klädsamt, såklart) så fort hon bara ser ett hårigt kryp. Något som väcker irritation, i synnerhet hos brorsan Barbaskön. "Urfånigt", muttrar han när han blir påmind om Barbafins fobier och deras dramatiska uttryck.


I nästa avsnitt: Alla är samlade.

Ketchup när den är som bäst

Ni vet hur det är - först kommer ingenting, sedan kommer ingenting, sedan kommer... ja, massor. Den klassiska ketchupeffekten.

Här råder ketchupkalas. Efter att ha sysslat med flera olika projekt parallellt skördar jag nu frukterna hejvilt. Först kom Barbapapafamiljen.

Sedan virkade jag ett mobilfodral till min vän Anna och lade sista handen vid en babytröja till en annan vän som väntar sitt första barn nu i dagarna.

Dessutom har jag just blivit klar med två mormorskuddar till min soffa. Så småningom hoppas jag kunna färdigställa en pläd i samma färger, men till den krävs många små rutor. Väldigt många fler än de tretton som jag har totat ihop hittills.

Som om detta inte vore nog håller jag på att avsluta mina första betongprojekt med penslar och pynt och har, som ni kanske läst, även gått loss på en ny sats betong.

Man skulle kunna tro att jag tänker pusta ut ett tag. Njet. Nu, mina vänner, väntar mitt livs coolaste och absolut största hantverksuppdrag. Jag var på möte idag och fick klartecken att tuta och köra. Mer avslöjas inom kort. Jag lovar att inte hålla er på halster särskilt länge.

Med facit i hand

Minns ni mitt besök utanför mjukvarubranschen? Då klassade jag det som ett hyfsat kul experiment, med mindre lyckat resultat. Såhär i efterhand måste jag nog modifiera det där sista. För nu när betongen brunnit färdigt och jag målat en del av hårdvarorna känner jag mig faktiskt lite nöjd. Eller vad säger ni om detta guldlöv? Jag gjorde en enkel avgjutning av ett vanligt almlöv, målade det i vitt och lade sedan på guld. Idag blev det helt klart, och faktum är att jag bara några timmar senare gick loss på en ny sats betong. Fast den här gången höll jag mig utomhus och jag behöll handskarna på. Hela tiden. Nästan.

Familjelycka, del 7: Barbabok

Hellre sömnlös än boklös! Barbabok + Litteratur = Sant.

Barbabok må vara nördig när det gäller litteratur, men så är hon också extremt bildad. Hon har svar på det mesta, och det är minsann inte vem som helst som vågar utmana henne i frågesport. Särskilt inte eftersom hon ofta tar rollen som den överlägsna besserwissern.

Övriga i familjen får passa sig så att de inte trampar Barbabok på tårna. Hon är lättstött och kan framstå som lite knepig.

Fast därtill har hon faktiskt en stor portion humor. Och det är ju inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst.


I nästa avsnitt: En fåfäng spindelfobiker.

Familjelycka, del 6: Barbaskön

Barbaskön i sitt rätta element. Enda problemet just nu är att välja pensel.

Familjens egen konstnär, Barbaskön, mår som bäst när han får omge sig med pytsar, penslar och paletter, fri att sätta färg på världen omkring sig och gärna också himlen ovanför.

Men någon renodlad dans på rosor är det inte - Barbaskön prövar sig vilsen genom alla ismer och vet inte alls var han hör hemma. Ska han se sig som kubist, expressionist, impressionist, surrealist eller realist?

Det är ett evigt sökande, och det tar på krafterna. Man kan undra varför han inte helt sonika har sällat sig till Barbizonskolan, men förmodligen är det alldeles för förutsägbart för en så kreativ individ som Barbaskön.

På gott och ont är Barbaskön en känslig själ. Han blir snabbt upprörd och tar ofta åt sig av andras kommentarer, inte minst de ironiska pikarna från systern Barbabok, som ni möter i nästa avsnitt.

Familjelycka, del 5: Barbaflink

"Hur är det egentligen ställt med hälsan, Barbamama?" Barbaflink blev alldeles till sig när han fick en blodtrycksmätare i födelsedagspresent - nu kan han studera hur hjärt- och kärlsystemet påverkas av olika faktorer. Naturligtvis kommer ingen i familjen undan.

Barbaflink är familjens vetenskapsnörd. Trots sin ringa ålder är han väl införstådd med nästan alla discipliner - kemi, astrofysik, genetik, medicin - you name it.

Redan nu kan man också skönja hur han likt den stereotypa vetenskapsmannen blir så uppslukad av sin forskning och sina experiment att han glömmer både tid och rum. Konsekvenstänkande och riskbedömning är inte hans starka sida, och därför är det tur att han bevakas lite extra av brodern Barbazoo.



Eh, hur gick det här till? Jag skulle bara kolla
rostbildningen men här ser man ju ingenting!



Haha! Nu vet jag minsann hur
världen ser ut upp och ned.



I nästa avsnitt: En känslig konstnärssjäl.

Familjelycka, del 4: Barbazoo

Här ser ni en sann naturvän. Barbazoo är expert på både flora och fauna och blev naturligtvis själaglad när han fann en vän i Sköldis som han träffade på en innergård i Linköping.

Barbazoo är väl insatt i frågor om klimat och miljöförstöring och gör alltid sitt yttersta för att hjälpa till. Den där hjälpsamma sidan uppskattas eller uppfattas däremot inte av alla, i alla fall inte av brodern Barbaflink. Han tvingas ideligen avbryta sina experiment när Barbazoo i sin iver att skydda naturen träder in och sätter stopp för de ofta ganska riskabla momenten.

Mer om Barbaflink kan ni läsa i nästa avsnitt.

Familjelycka, del 3: Barbalala

Barbalala tar det alltid piano. Även när hon spelar harpa.

Barbalala är familjens mest tonsäkra individ. Hon lever för musiken, kan spela de flesta instrument och slipper dessutom kånka runt på dem eftersom hon helt enkelt förvandlar sig till det som hon för stunden känner för att spela.

Till sinnet är Barbalala oändligt harmonisk. Hon är en glad drömmare, blir nästan aldrig arg och har alltid en lugnande inverkan på sina syskon. En egenskap som inte ska underskattas i denna brokiga familj.

Förutom musik gillar Barbalala botanik och ekologi - precis som brodern Barbazoo. I nästa avsnitt får ni veta mer om honom.

Familjelycka, del 2: Barbastark



Biffigast i familjen Barbapapa är utan tvekan den lilla röda muskelknutten, Barbastark. Han älskar idrott och mat, en kombination som håller honom i toppform.

När han inte sportar leker han gärna Sherlock Holmes med förstoringsglas och hatt tillsammans med hunden Lolita. Inte helt oväntat tar han också gärna på sig ledarrollen och kan ibland uppfattas som lite kaxig, men är i själva verket en helt igenom reko kille.



"Kondition är en färskvara", konstaterar
Barbastark och gör sig redo för ett crawlpass.



I nästa avsnitt: Det musikaliska underbarnet.

Familjelycka, del 1: Barbapapa och Barbamama

Låt mig presentera Barbapapa och Barbamama, här på tu man hand i Linköping. Annars är de fullt sysselsatta med att hålla efter sina sju barn som vart och ett kommer att porträtteras här på bloggen.

Jag har virkat hela familjen på beställning, och nu när de har flyttat till sitt nya hem känns det faktiskt lite tomt hemma hos mig, där de har bott och utvecklats under en längre tid.

Barbapapa har den sensationella förmågan att ändra form till vad som helst - ett svårslaget partytrick, kan jag tänka mig. Barbamama växte liksom sin make upp ur jorden. Så småningom lade hon sju ägg, som placerades i jorden för att utvecklas. Resultatet: en rejält utökad familj.

Som barnboksgestalt skapades Barbapapa i Frankrike på 1970-talet av Annette Tison och Talus Taylor. Namnet Barbapapa är en lekfull omskrivning av barbe à papa som på franska betyder sockervadd (ordagrant: "pappas skägg").

I nöd och lust. Kärleken är evig för makarna B.

I nästa avsnitt: En muskelknutte av sällan skådat slag.

Källor: Wikipedia och Barbapapas officiella hemsida.

En komplett familj

Nu! Nu är hela Barbapapafamiljen klar. Jag har tänkt presentera medlemmarna i en bloggserie med start i morgon. Som en liten aptitretare bjuder jag på ett par bilder från processens gång.



Kropparna tar form. Läskigast att ha i närheten i det här skedet var Barbapapa (den rosa) med sina stela och tomt lysande ögonvitor.





... och inte kände jag mig mindre olustig när hela familjen hade fått ögon men inga munnar. Med en känsla av att vara ständigt iakttagen undrade jag tveksamt: Skulle dessa stirriga varelser verkligen bli en barnvänlig familj?



Slaktavfall

Cattis med sitt nya mobilfodral.

Här ser ni resultatet av tröjslakten som jag berättade om i mitt senaste inlägg. En liten väska för mobil, musikspelare eller annat smått. Jag tog helt enkelt en bit av en ärm, sydde ihop den ena öppningen, virkade en musselkant runt den andra och sydde på baksidan fast en flätad rem som knäpps fast på framsidan. Halsremmen virkade jag och dekorerade med små blad. Som kronan på verket (och på knappen) virkade jag en ros där jag precis som i halsremmen lade in en tunn silvertråd.

Eftersom det var mammas tröja som jag slaktade kändes det helt rätt att ge henne den första kreationen som jag "redoade".

Konsten att slakta en tröja



Före: Kofta. Storlek medium.



Efter: Kofta? Storlek mini.

















Kära läsare, jag kan nu meddela att jag har gett mig i kast med konsten att slakta en tröja. Det är inte alls så destruktivt som det låter. Tvärtom är det ett sätt att ta vara på befintliga saker i stället för att hela tiden producera och konsumera nytt.

I boken "Do Redo - Konsten att slakta en tröja" (Alfabeta) beskriver modejournalisten Anna-Stina Lindén Ivarsson hur man kan göra nya saker av gamla ylleplagg. Man tvättar dem hårt så att de tovar ihop sig. Sedan är det bara att gå loss med sax och fantasi.

Själv började jag med en av mammas gamla avlagda, stickade tröjor. Den bestod bara delvis av ull, men den 60-gradiga tvätten gjorde ändå att den förvandlades till snudd på oigenkännlighet. Jag har nog aldrig skrattat så mycket åt en färdig tvätt som när jag plockade ut den pyttelilla skapelsen ur maskinen. Att göra en kjol, som jag hade funderat på, var uteslutet. I alla fall om den skulle passa mig.

Så jag fick tänka om. Med framgång. Den första produkten kan du se här inom kort.

Do Redo är inte bara en bok utan ett helt projekt med workshops och utställningar både i Sverige och utomlands. Här kan du läsa mer.

En gjuten hobby?

Så kan det gå när jag försöker ge mig på hårdvara.

Okej, jag är ordentlig och noggrann för det mesta, men inte när jag får ett av mina kreativa ryck. Då glömmer jag tid och rum. Och säkerhetsföreskrifter.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att testa betonggjutning, något som tydligen är lite i ropet just nu. Medveten om mina kreativa baksidor vinnlade jag mig om att läsa instruktionerna flera gånger. Jag tog fram skyddshandskar, öppnade fönster, satte på köksfläkten, bredde ut tidningspapper i halva köket. Förberedde mig minutiöst, ja, nästan överambitiöst, tyckte jag. Och ändå gick det som det gick.

Ett okänt antal tidsenheter senare kom jag till sans. Då låg höger skyddshandske övergiven i diskhon, samma hand var täckt med gråbrun sörja och sved betänkligt. Betongklumpar låg spridda lite här och var på diskbänk och golv. Köksredskap som jag trodde att jag hade ställt på behörigt avstånd hade fått sig en släng av betongsleven och jag kände mig konstigt yr och matt.

Yrseln gjorde mig först nervös - jag kanske inte borde ha jobbat inomhus utan rekommenderat munskydd? Sedan insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sedan frukost. När detta var åtgärdat mådde jag bättre. Redskap och kök gick mot förmodan att rengöra, liksom mina händer. Huden fortsatte däremot att svida, klia och delvis spricka. Idag förstod jag varför när jag kastade en blick på förpackningen som jag tänkte slänga: "Produkten blir frätande i kontakt med vatten och kroppsvätskor".

Med tanke på att jag förmodligen läste detta så sent som igår är det väl inte så konstigt att det känns lite bekant. Desto mer obegripligt hur jag lyckades sortera bort det så snabbt ur medvetandet.

Nåja. Nu har jag åtminstone en riktig hårdhandske att ta i med nästa gång jag riskerar att göra våld på mig själv. En i betong.

Mångfaldig utökning i familjen

Bloggen kan ge sken av att jag ligger på latsidan. Så är icke fallet. Många bollar är i luften just nu. Några av dem är lite hemliga, orsaken kommer ni att förstå så småningom.

Något jag kan rapportera är att ett av mina långtidsprojekt, att virka hela Barbapapafamiljen, är på väg i land. Samtliga nio medlemmar har fått kroppar och över hälften har fått armar. Barbapapa har fått ögonvitor. Jag varvar denna familjefrossa med lite andra göromål för att inte tröttna. Att virka 18 armar i följd är inte riktigt min grej. Men förhoppningsvis hinner jag bli färdig precis lagom i tid tills de blivande ägarna kommer hem från sjukhuset med sina två ännu pyttesmå nytillskott som föddes den femte juli. Då kan man snacka om utökning i familjen. Två plus nio. Slå det om ni kan!

Att virka sig samman

Barbapapas familj tar form.

Efter det som hände i fredags är mina tankar i Norge mer eller mindre hela tiden. Samtidigt söker mina händer efter ständig sysselsättning. Det är som om behovet av konkreta, hanterbara och överblickbara göromål blir allt större ju grymmare och mer obegriplig verkligheten uppenbarar sig.

Den här helgen har jag handarbetat mig till blåsor på fingrarna. Inte för att jag tror att jag kan virka en bättre värld, utan för att det hjälper mig att hålla ihop. Inte för att skingra tankarna, utan för att samla dem.



Hästkrafter på export

Trumvirvlar och fanfarer! Mina dalahästar är på väg till Kanada!

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg har jag på sistone pysslat med ett riktigt hedersuppdrag - att virka två dalahästar till de kanadensiska utbytesstudenterna Robyn och Kristen. Bakom beställningen och idén stod utbytesfamiljens mormor, som vid avskedsfesten idag ville ge dem någonting minnesvärt och speciellt från året i Sverige. Och speciellt - jo, det blev det allt.

Jag hade aldrig virkat något liknande tidigare och lyckades inte heller hitta någon beskrivning, men blev så... eh, sporrad av uppdraget att jag bestämde mig för att pröva mig fram och tygla min frust-ration. Det tog sin tid och krävde en rejäl portion envishet, men nog blev det ganska fint till slut?

Fin fåle fordrar foder. Och lavendel är mums för dalahästar.

  

... fast lobelia är helt okej, det också.

 

Hej kompis! Du är ny här va?



Parhästar som har lite svårt att tygla sin förtjusning.

//Hovreportern



Inga kalla fötter här

Äntligen kan jag avslöja vad jag har pysslat med på sistone, vid sidan av dalahästarna: Sneakers till små nykomlingar i bekantskapskretsen. Med dessa coola babypjuck välkomnar jag Linnea, Hampus och Rut till världen! Jag ville vänta med att lägga ut bilderna här tills skorna nått sina tilltänkta ägare.

Mönstret kom jag över av en slump och blev blixtförälskad. Varför blir saker så oemotståndligt bedårande bara för att de är små? Det är ju samma sak med andra barnkläder - hjärtat drar ihop sig och man lägger huvudet på sned i ett känslosamt "ååh", även om plagget bortsett från storleken inte alls skiljer sig från vuxenversionen.

Nåja, det spelar ingen roll. Den här förälskelsen var ögonblicklig och har hållit i sig. På vägen har jag utvecklat mönstret en aning, och nu funderar jag på att göra ett par i vuxenstorlek till mig själv att ha som innetofflor. Men jag betvivlar att de blir tillnärmelsevis lika söta som de här.

Hälsning från storstaden

Minns ni Kanin, som flyttade till Stockholm för en tid sedan? Jag var ju lite orolig för hur han skulle tackla storstadspulsen, men kan nu meddela att han formligen stortrivs! Han känner sig redan hemma i sin nya familj och får ofta följa med lilla Alexis på en massa spännande äventyr.

Även Alexis verkar nöjd med sin nya vän, inte minst med hans öron. Tuggvänliga är bara förnamnet, tydligen. Som ni ser har de dessutom samma favoritfärger. Bättre än så kan det knappast bli.

Läs mer om Kanin här.

Du är bjuden!

Tutuuuturuu! Festlig fanfar och findräkten på.

Välkommen på vernissage i mitt nya bildgalleri.


Här visar jag foton på många av mina alster, även sådana som inte ryms på hemsidan. Jag har ungefär lika många att komplettera med, men vi startar i alla fall, så korka upp champagnen och se dig omkring!

Spännande uppdrag

Undrar ni vart jag har tagit vägen? Lugn, min bloggtystnad är ett gott tecken. Jag är nämligen fullt sysselsatt med roliga uppdrag.

Till exempel har jag fått beställning på ett par virkade dalahästar. Nog för att jag är till hälften dalkulla, men jag har aldrig gjort just dalahästar förut, så det tar tid att få till dem. Eftersom det känns lite som ett hedersuppdrag har jag kanske också placerat ribban ovanligt högt. Många hästmagar har repats upp och ännu fler huvuden har rullat... Det är faktiskt svårare än jag trodde - vilket bara gör mig ännu mer taggad.

Håller samtidigt på att virka en hel Barbapapafamilj - en av nio familjemedlemmar är avklarad. Och så har jag ett antal överraskningar på gång. Kan inte avslöja mer i dagsläget, men håll utkik - i sinom tid får ni veta.

Hjärtekatterna på plats



Lilla Sol - nu redo att bli adopterad.

Häromdagen levererades 500 (ja, ni läste rätt - 500!) handvirkade hjärtekatter till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg. Bland dem finns mina bidrag Sprattel och Lilla Sol, som jag hoppas kan skänka tröst och glädje åt varsitt hjärtebarn.

Läs mer om leveransen här.

Läs mer om Hjärtekatten på min hemsida.

Kreativitet utan krav

Kanske borde jag hålla tyst om att jag gillar sådana här dagar. Men förutsatt att jag är ledig och inte har planer som bygger på vackert väder kan jag ibland älska när regnet vräker ner från morgon till kväll. Det är så befriande att få sitta inne och kura, att göra sådant som känns bäst för stunden. Kreativiteten vaknar av sig själv och jag får saker gjorda utan att pressa mig.

Visst, jag inser att detta egentligen inte har med vädret att göra. Man kan ha mysdagar även när solen skiner, men personligen har jag svårt att hitta den rätta stämningen då. Jag blir alldeles för rastlös och klarar inte av att vara inomhus särskilt länge.

Så när jag vaknade av smattret mot fönsterblecket i morse bestämde jag mig för att unna mig en riktig mysdag. Projekt Städning ströks omgående från planeringen. I stället har jag hängett mig åt korsord, virkning och brödbak. Mys behöver inte betyda oföretagsamhet. Och städningen lär tyvärr inte springa ifrån mig.

En cookie-rookie bjuder på andra bullar



Inte sju sorter, men väl fem:
Kanelbulle, dammsugare, chokladbollar, schackrutor och ballerinakex.



Att det kunde vara så kul att virka kakor hade jag ingen aning om. Tack vare en beställning från ett kakmonster (som hon själv kallar sig) fick jag anledning att testa, och nu har jag fått kaksmak - i dubbel bemärkelse.

Några bak-slag råkade jag ut för, men det ska man väl? Man kan ju inte gärna gå från cookie-rookie till färdiggräddad kexpert på en kafferast.

Sugen? Gå in på min hemsida och beställ onLina!

Mobil virkning

Under helgens tågresa passade jag på att virka ett fodral till min iPhone. Jag flätade ett band att ha runt halsen vid behov och satte dit en knapp, förmodligen från farmor eller mormor, som jag hittade i gömmorna hemma (knappen alltså, inte släktingarna).

Praktiskt, uppiggande och lite flottare än den gamla strumpa som jag hittills har skyddat mobilen med.

Piffig puff för kräsen stuss

Efter diverse öden och äventyr är den nu klar, den virkade sittpuffen. Invigdes redan i kväll av min käre far som har varit här på besök.

Puffen är virkad (nästan) enligt beskrivning i Erica Laurells bok "Väldigt virkat", som jag varmt kan rekommendera till alla som känner för en annnorlunda och rolig inspirationskälla.

Jag behövde några försök innan jag lyckades, först med stjärnmönstret, och sedan med att få till rätt storlek. Akut garnbrist och jakt på fyllnadsmaterial följde som en del av utmaningen och jag kommer förmodligen att hitta styrolitkulor i vrårna ända fram till jul. Men jag har haft kul på vägen, och den färdiga sittpuffen - som för övrigt är häpnadsväckande bekväm - känns som en mycket tillfredsställande belöning.